Ohly och talibanerna

Idag glädjer jag mig åt att regeringen plus S och MP har gjort en överenskommelse om Afghanistan. Jag noterar också med tillfredsställelse att stackars Lars Ohly blivit avhängd en gång för alla.

Uppdrag gransking om Hjulstaskolan

Ofta får jag höra i politiska debatter runt Järvafältet att alliansen skulle ha minskat anslagen till skolan. Detta är helt felaktigt. I gårdagens uppdrag granskning fördes det också fram siffror som inte stämmer. Uppdrag granskning uppger att Hjulstaskolans resurser har minskat.

Hjulstaskolan har minskat från 372 elever till 316 elever sedan 2006. Det är alltså 15 % färre elever. Samtidigt har lärartätheten ökat från 11,2 per 100 elever till 11,9.

Hjulstaskolans rektor hävdar i uppdrag granskning att hennes resurser minskat med 2.5 miljoner. Då räknar hon med all säkerhet inte perioden 2006-2010, och det är den Folkpartiet står till svars för.

Gå gärna in på siris.skolverket.se och kolla själv. Skolpengen över mandatperioden har ökat med 13-15 %. Och tack vare centraliseringen av skolan går ytterligare 10% av budgeten till undervisning, istället för administration. Det socio-ekonomiska tilläggsbeloppet beror på elevsammansättningen.

Skolborgarrådet Lotta Edholm reder idag ut begreppen på den egna bloggen.

Trivsel i Tensta

Idag hade jag det riktigt roligt. Jag var och presenterade Folkpartiets politik för SFI-eleverna på västerorts vuxengymnasium. Det var härligt att få berätta om Folkpatrtiets och alliansens politik för en grupp som inte har några förutfattade meningar. Folkpartiets politik, men mer kvar i plånboken, en kunskapsskola och omsorg om de äldre tilltalade åhörarna.

Det var också otroligt lärorikt att lyssna på SFI elevernas frågor. Mycket rör den egna situationen. Till exempel är det så att om man är outbildat får man läsa SFI till nivå C. Sedan måste man stå till arbetsmarknadens förfogande på heltid. För att bli accepterad på en yrkesutbildning behöver man nå nivå D. Denna ordning är inte till hjälp för människor som vill utbilda sig och satsa på sin framtid. Jag ska undersöka närmare varför det fungerar så här.

Jag hörde en del klagomål om jobbtorgen, många tycker att verksamheten är för torftig. Däremot var det ingen som ifrågasatte att målet är att människor ska komma i arbeta och försörja sig själva så snart som möjligt. ingen vill egentligen stå med mössan i hand och be Carin Jämtin om pengar, när man är fullt kapabel att tjäna egna.

Ett specifikt klagomål om jobbtorgen som jag vill titta närmare på är att de inte gör ens ett kort uppehåll på sommaren. Självklart ska arbetslinjen gälla, och det är viktigt att människor kommer i arbete. Men många som går på jobbtorgen har barn och det är sorgligt att barnen inte kan få någon semester alls tillsammans med sina föräldrar. Man kanske skulle vilja hälsa på släkt i en annan stad i Sverige en vecka, eller hyra en stuga vid en strand. Jobbtorgen går ut på att söka arbete. I andra halvan av juli är det knappast någon arbetsgivare som har semester. Det vore både rationellt och mänskligt att stänga jobbtorgen under en kortare tid på sommaren.

Alliansens integrationsagenda

Miljonprogrammets förorter är ett monument över socialismens tillkortakommanden. Man vill så väl och det blir så fel. Miljonprogrammets progressiva planerare brast i den viktigaste insikten; att en stad i förstone är en mötes- och handelsplats.

Alliansens program för "utsatta" förorter innehåller en viktig satsning på det som fattas, nämligen ett levande näringsliv. Man vill ge vissa områden status som "ekonomiska frizoner" för att ge det lokala näringslivet och därmed den lokala arbetsmarknaden en boost.

Ett par utländska KTH-studenter gjorde i våras en analys av stadsdelarna runt Järvafältet och föreslog i huvudsak satsningar på lokalt näringsliv, bland annat småindustrier, lokaler för småskaliga byggföretag osv. En sådan utveckling kommer främjas av att man ger vissa områden speciell status som utvecklingsområden, med speciella skattesatser. Modellen har provats med framgång i USA, England och Frankrike. När Starbucks flyttar in, jag då vet man att stadsdelen är på gång.

Ännu mer kritik av kulturkritik

DN kultur mfl jiddrar med det dynamiska kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt om den så kallade kulturbonusen.

Kulturbonus är ett instrument för Stockholms stads kulturförvaltning att ge stöd till den kvalitetskultur som bäst lyckats nå ut till publiken. All kultur som får stöd kvalitetsbedöms, så det är alltså inte fråga om att någon populistisk skräpkultur kommer i fråga för stöd.

Det finns kvalitetskultur med liten publik och det finns kvalitetskultur med stor publik.

Det finns kultur med dålig kvalitet som har stor publik och kultur med dålig kvalitet med liten publik.

Det finns inget tydligt samband mellan kvalitet och publiksiffror. Att en teater har få besökare betyder INTE att teaterns föreställningar därför är bra.

Varför kulturskribenter hatar kulturbonusen har jag svårt att förstå. Det finns helt ingen bäring för att staden skulle ha minskat på kvalitetskraven för sina stöd. Är det helt enkelt så att Thente y su gente inte vill dela med sig av kulturen till en bredare publik? Vill de inte se vanligt folk, latteliberaler, stekare och knegare inne på sina egna revir?

Dessutom har Thente och gänget på DN kultur naturligtvis inte en siffra rätt. Läs på Maddeleines egen blogg om hur det ligger till. Även Rasmus har något att säga i frågan.

Vik hädan slemma xenofober

Folkpartiet i Malmö har den goda smaken att sparka ut Bjarne Kragh, som istället går med i Sverigedemokraterna, erfar Dagens Nyheter. Detta bland annat efter att Kragh krävt att SD ska släppas in i alliansgemenskapen.

"Jag känner inte igen folkpartiet längre" säger Kragh till DN. Gott så.

Den som tror att Fp är ett parti som vill jävlas med invandrare tror helt fel. Folkpartiet står alltjämt för en generös flyktingpolitik och en arbetskraftsinvandring som ökar väsentligt. Under mandat perioden har vi genomfört ett par viktiga reformer, till exempel att flytta ansvaret för flyktingar från socialtjänst till arbetsförmedlingen.

Men visst finns det Folkpartister som ibland hamnar fel. Övergångsregler gällande inflyttning från nya EU-medlemsländer var ett stort misstag av förre Fp ledaren Lars Lejonborg.

Integrationsminister Nyamko Sabuni har ibland gjort personliga reflektioner om vissa reformer på integrationsområdet som inte varit helt lyckade ur ett liberalt perspektiv. Det är viktigt att betona att hon är samvetsgrann i sitt ministerjobb, där framför hon inte något annat än partiets linje. Och partiets linje är solklar: en liberal värld värnar rörelsefrihet!

Läs även Peter Kjällkvists reflektioner om Sverigedemokraterna.

Skolan mitt i livet

På Seved Monkes blogg gästbloggar gymnasieläraren Kristina Lindsjö om Folkpartiets skolpolitik. Hon, som många andra, är positivt inställd till Folkpartiets skolpolitik. Hon beskriver bland annat idén om att kalla föräldrarna till klassrummet som något högst rimligt.

Jag träffar dagligen människor som tycker Björkis gör helt rätt i skolfrågorna, och opinionsundersökningar bekräftar att Folkpartiets skolsyn delas av väljarna.

Visst finns det kritiker. Men många av dessa kritiker vänder sig mot det som de uppfattar som en dold agenda, inte mot förslagen i sig själva. Det är svårt att framställa Fp:s förslag som orimliga, att man ska stänga av mobilen, att föräldrarna ska få tydlig information om hur det går för barnen i skolan och så vidare. Därför vinner också Björklund varenda skoldebatt han deltar i.

Någon dold agenda finns inte. Folkpartiet är lärarnas och liberalernas parti sedan hundra år, bildning, förkovran och vetenskap har alltid stått högt i kurs för oss framtidsoptimister. Inom partiet är skolintresset grundmurat. I folkpartiet vet vi helt enkelt vad vi snackar om när vi snackar om skolan.

Mer kritik av kulturkritik

Det händer att en kulturskribent är tom på uppslag och ideer till en recension, och behöver tio-tjugo rader till för att bli klar med artikeln. Då finns två standardparagrafer som skribenten kan ta till. Alternativ ett är att berömmer man verket för dess förtjänstfulla klassperspektiv. Alternativ två är att man lyfter fram avsaknaden av klassperspektiv - ett sådant hade ju gjort verket så mycket mer intressant.

Idag är det Sverker Lenas på DN-kultur som bjäbbar. I sin recension av aktuella dokumentärer av Tom Ahland och Lena Sundström skriver han "visst förtigs viktiga perspektiv i svensk media ... SD är resultatet av en kulturellt kanaliserad frustration över växande ekonomiska klyftor, som till stor del har uppstått då kapitalägarna har exporterat jobben"

Alltså, det som saknas är applicerandet av Marxistisk samhällsteori. Vad än frågan - svaret är klyftor och klassperspektiv. Knappast klyftigt.

Kritik av kulturkritik

Blir inte så kallade kulturskibenter, som DN:s Malin Ullgren, någonsin trötta på sig själva? Idag recenseras Barbara Ehrenreichs bok "Gilla läget" som är en uppgörelse med positivt tänkade. Ehrenreich är en komersiellt mycket framgångsrik amerikansk ikon inom området "samhällskritik" som är en eufemism för vänsterpladder. I samma liga spelar till exempel Naomi Klein som med boken Chockdoktrinen varnar för hur den onda högern, anförd av den sinistra dvärgen Milton Friedman, använder sig av katastrofer för att få sin agenda genomförd.

"Det som är Ehrenreichs vassaste punkt i boken" skriver malin Ullgren "är hur positivitetskraven på ett väldigt konkret sätt används för att döva människors rättmätiga ilska över ett ovanligt orörligt klassamhälle som det amerikanska och över en finansmakt som faktiskt inte kan hantera pengar".

Detta är ren konspirationsteori, någon ond kraft (en elak dvärg i en republikans think tank någonstans?) har makt att använda "positivitetskraven på ett väldigt konkret sätt".

Dessutom är det fel, det amerikanska samhället har historiskt skapat ett enormt välstånd och frihet för sina medborgare. Hur finansmakten kom in i Ullgrens jeremiad kan jag inte ens begripa.

I kulturkritiken talas ofta om dagens orimliga eller ohållbara samhälssystem. Ullgeren uppskattar att "Ehrenreichs form av bevisföring ... kräver förmågan att identifiera en vanlig dag i världen som helt orimlig". I den bästa av världar, till exempel i Utopia eller i det socialistiska samhället, är de vanliga dagarna säkert rimliga enligt Ullgrens mått. För oss som lever i verkligheten handlar det inte om rimligt eller orimligt, utan om hur vi konkret kan påverka samhället i positiv riktning.

Vårdval - en vinnare

Landstingsrådet Birgitta Rydberg bloggar idag om vilken formidabel succé vårdvalet blivit.

Det kan jag skriva under på från egen erfarenhet hemma i Kista. Sedan vårdvalet har vi fått:

1. en ny mödravårdscentral driven av mycket kompetenta Mamma Mia.

2. en fantastisk vårdcentral mitt i Tensta med generösa öppettider, driven av vårdentrepenören Lokman Atroshi som med två tomma händer som utgångspunkt byggt en kedja av 13 vårdcentraler i Mellansverige.

3. en närakut i Rinkeby, driven av Aleris. Tidigare fick alla 65000 invånare runt Järvafältet nästla sig in i Spånga vid sjukdom på obekväm arbetstid.

Röda och gröna socialister hade aldrig tillåtit dessa etableringar, som skapat högre tillgänglighet och bättre kvalité i vården. De röda och gröna varnade att det minsann inte skulle bli mer vård för "de utsatta". De röda och gröna hade fel.

Hellre förbifart än förtryck!

Miljöpartiet börjar mer och mer likna ett renodlat kommunistparti. Man ställer sig bakom en utrikespolitik som är så barnsligt anti-amerikansk att man undrar om ynglingen Fridolin redan tagit över rodret. Vänsterpartiet kommunisterna har aldrig hymlat med att individen ska kväsas för att tillfredsställa de ideologiska målen, och att kommunistpartiets egna företrädare ska bestämma människors behov och önskningar.

Men nu utformar Miljöpartiet sina alternativ till förbifart Stockholm i samma kommunistiska anda. Man vill bota trafikinfarkten på Essingeleden genom att stänga av sig ännu fler körfält ("så folk lär sig"). Man har ingen högre gräns för hur höga trängselskatterna ska vara. Man vill ta ut en kommunal avgift på privata parkeringar. Smaka på den. Du äger en parkeringsplats, och så ska du inte själv kunna sätta parkeringsavgiften.

Dessutom är den socialistiska trafikpolitiken kontraproduktiv. De rödgröna socialisterna vill att resande från Skärholmen till Kista ska åka via Enköping, vilket naturligtvis leder till högre utsläpp och stora tidsförluster för många människor som redan har ont om tid. Man tycker dessutom köer är bra, eftersom de är avskräckande. Men köer sl'äpper ut mycket mer avgaser än flytande trafik, som vi kommer få på förbifarten.

Socialisterna låtsas att vi ska välja mellan vägar och kollektivtrafik. För oss liberaler är det självklart att båda behövs. Det är inte politikens uppgift att jävlas med folk.

Ps. Läs även Altenberg i frågan.

Efterfrågan ska styra hyrorna!

Ikväll beslutar Fp-Länsförbundet Stockholm om ny bostadspolitik. Det utsända utkastet är utmärkt. I huvuddrag talar programmet för egenmakt i boendet genom ombildning av till bostadsrätter i ytterstadens miljonprogramsområden, man är för ägarlägenheter, mot fastighetsskatt, och samtidigt värnande av hyresrätt som upplåtelseform.

På en punkt har dock tiden sprungit ifrån programmet. Det gäller hyressättning, och särskilt viljeyttring 5 som lyder Folkpartiet vill "inte ha marknadshyror och oskäliga hyreshöjningar".

I den förklarande texten innan beklagar man att "läget" inte har fått tillräckligt genomslag i prisbildningen. Vad man menar är att det är önskvärt att efterfrågan påverkar priset, så att den reglerade hyressättningen blir mer marknadslik. Och poängen med en mer marknadslik hyressättning är att den kapar köerna, ökar konsumentens valfrihet och egenmakt, ökar inflyttningen till billigare områden, som kan konkurrera på marknaden genom ett lägre pris, och uppmuntrar till nybyggande.

Valet 1994 var Fp Stockholm FÖR marknadshyror och enligt erfarna folkpartister som var med på den den bidrog detta till brakförlusten i valet. Det är viktigt att betona att tiderna förändras. Socialdemokratiska Malmö har kommit längst i sin efterfrågeanpassning av hyrorna och man är mycket nöjd med resultaten. Socialdemokratiska Sundbyberg ser som helt rimligt att efterfrågan ska styra hyressättningen i Stockholmsregionen. Hyresmarknadens parter - Hyresgästföreningen och Fastighetsägarna - är överens om att låta efterfrågan påverka priset i långt högre utsträckning.

Det är synd om Folkpartiet liberalerna antar ett program där vi inte tydligt stödjer denna utveckling. I kvällens förbundsmöte kommer jag yrka

att meningarna "Vi säger nej till marknadshyror. Detta skulle idag innebära..." stryks till förmån för "Folkpartiet säger jag till en reglerad hyresmarknad. En avregliring skulle idag innebära..." (sidan fyra i programmet)

att punkten 5. "(folkpartiet vill) Inte ha marknadshyror och oskäliga hyreshöjningar" strykt till förmån för "(folkpartiet vill) ha en reglerad hyresmarknad, utan oskäliga hyreshöjningar, där efterfrågan är vägledande för priset. (sidan fem i programmet)

Hoppas ni som är Folkpartister i Stockholmsregionen vill stödja mina yrkanden från talarstolen!

Rådlöshet om hemlösheten måste upphöra

Det har varit en lång vinter. Ett helvete för alla hemlösa. Hoppet är det sista som överger människan men många har tappat hoppet i vinter. Många av de tillfälliga lokaler som använts i vinter sägs nu upp. Hemlösa slängs ut. I Lund slängdes 14 hemlösa ut i fredags. Trenden är likadan över landet.

Stockholms Stad har ofta varit i framkant med att pröva lite nya grepp. Varje år använder Stockholms stad ungefär 900 miljoner kronor i arbetet med hemlösa. Nu prövar staden tillsammans med Stadsmissionen och Lunds universitet en ny modell i detta arbete. Den kallas internationellt Housing First och går ut på att de hemlösas sociala problem löses bäst inom ramen för ett stabilt boende. Housing first är bra på papperet kommer att visa sig otillräckligt i praktiken.

På Facebook samlas över 10.000 personer sitt stöd för Hemlösheten. Det är många som vill göra mycket för dessa som står längst ner på samhällsstegen. Man vet inte hur - mer än ge pengar till frivilligorganisationer.

Varje hemlös "kostar" samhället minst 1 miljon per individ. Räknar vi till pengarna för missbruksvård, alla stölder för att bekosta droger etc. och frivilligorganisationeras insatser blir beloppen svindlande. Men den goda viljan till trots finns ingen skönjbar strategi eller linje. Ingen av aktörerna kan ta ett helhetsgrepp. Kommunerna runt storstäderna skyller på varandra, enligt storstäderna har inte kranskommunerna någon egen beredskap, enligt kranskommunerna exporterar storstäderna sina hemlösa.

Politiken får i ett inkännande samhälle inte bara handla om procentsatser på skatter och bidrag. Ett samhälle är inte anständigare än hur de mest utsatta invånarna har det. Att hemlösheten ligger på en konstant nivå får aldrig ses som en seger – varje uteliggare är ett nederlag för hela samhället.

Det är hög tid för innovationer i en politik som gått i stå. Reformerna och satsningarna på området får inte längre göras halvhjärtat och sökande.
För första är det dags att diskvalificera kommunen som de hemlösas beskyddare. Man är inte hemlös i en my eller stad, utan i de allra flesta fall en större stadsregion. Landsting och regioner är de naturliga huvudmännen för de hemlösa. Regionala fördelningstal mellan kommunerna bör förhandlas fram runt de större städerna, så man får slut på debatten om vem som exporterar till vem. Landstingen ska ha långsiktigt uppföljningsansvar, vilket de redan har på hälsoområdet för de hemlösa.

För det andra måste de hemlösas föreningar, brukarföreningar och sexarbetarfack ta en naturlig plats i diskussionen, till exempel i en regional nämnd eller utredning om hemlöshet.
För det tredje: hemlöshet är mer än tak över huvudet men härberget är steg ett. I ett civiliserat land ska ingen behöva sova på en bänk. Här får vi lägga moralismen och uppfortringslustan är sidan och istället se till att det finns tillräckligt många wet shelters, alltså härbärgen utan krav på nykterhet och drogfrihet.

Ett fjärde nödvändigt steg är att göra en rejäl genomlysning av resursanvändningen. Stockholms stad spenderar runt 900 miljoner per år på ca 3200 hemlösa personer. Man spenderar alltså ca 280000 per hemlös och år. Om livet vore enkelt skulle detta räcka till en månadshyra på 23000 kronor i månaden. Självklart är inte hemlöshetsfrågan så enkelt, men helt säkert finns det administrativa kostnader att kapa.

Den femte insatsen, när så kostnader är kapade, är att fördubbla anslagen för att lösa problemet. Om varje hemlös kostar samhället en miljon om året som hemlös, så är varje insatt krona för att lösa problemet i själva verket en besparing.

För det sjätte, Folkpartiet Liberalerna går till val på en parboendegarantin för äldre människor. En sådan garanti ska naturligtvis också gälla hemlösa.

För det sjunde, om moralismen nu kan få ta ledigt från de utsatta för en tid är det dags att pröva ett pilotprogram med 100% skademinimeringsprincip i missbrukarvården i en av Sveriges 10 största städer under en 5 års period och sedan utvärdera sedan resultaten. Det finns flera uppseendeväckande exempel på heroinförskrivningar och dylikt som prövats i flera Europeiska länder. Det vore moraliskt oförsvarbart att inte undersöka om vissa av dessa program faktiskt fungerar i en svensk kontext.

För det åttonde: Det är dags att tillåta semilagliga boendemiljöer och planera för dem. I takt med att halvcentrala "skrotnisseområden" får ge vika för urban medelklass krymper de hemlösas habitat, områden där människor på marginalen tillfälligt kan skapa sig en dräglig tillvaro. Likaväl som man ritar platser för oattraktiva kraftvärmeverk, grustag, motocrossbanor så måste det finnas utrymme för småskalig industri och semi-legalt självbyggeri. Detta är självklart inte en långsiktig lösning, men att stänga husvagnsparkeringar för att driva ner de hemlösa i underjorden är ett omänskligare alternativ.

En nionde insats är att öka innovationskraften inom hjälpsektorn genom fler privata alternativ, alltså företag och inte filantroper som utförare. Många hemlösa har blivit utsatta av förmynderi från samhället och dess tjänstemän vilket gör att vissa hellre lever utan bostad än har kontakt med myndigheter. Utred lagstiftning om sociala rättigheter som boende och mat, och sök ett betalningssystem som går till föreningar och företag så att den enskilde kan välja om hon vill kontakt med myndigheter eller inte.

Slutligen, punkt tio: Inför marknadshyror! En av de grundläggande orsakerna till hemlöshet är, förutom otur, missbruk och mental ohälsa, det faktum att det råder bostadsbrist generellt. Hyresregleringen bromsar bostadbyggandet och håller hyrorna uppe i områden där det annars skulle vara låga trösklar för inflyttning. Med marknadshyror blir det fler bostäder och framförallt fler billiga bostäder.

Vi liberaler mycket mer hjärta än arbetarrörelsens partier som ju egentligen är intresseföreningar för kroppsarbetare. Vi ser till varje individs förutsättningar och inneboende löften, inte till generella system där vissa individer alltid kommer att falla mellan stolarna.

Stöd Kubas politiska fångar

Vi Liberaler avskyr samhällssystem utan frihet, sa Jan Björklund på Folkpartiets Riksmöte förra helgen.

Rörmokaren och människorättsaktivisten Orlando Zapata Tamayo dog den 24 februari i ett fängelse ute på landet i provinsen Camaguay på Kuba. Han dog efter 85 dagar av hungerstrejk. Han hade inga barn eller fru, men han har en relativt ung mamma som sörjer honom, och hundratals demokratiaktivister på Kuba. Zapata var 42 år gammal och dömd till 25 år i fängelse för "respektlöshet" och motstånd mot regimen.

Samma dag som Orlando Zapata dog besöktes Kuba av Brasiliens president Ignacio Lula da Silva. Ha sa inte ett ord om Zapatas död eller mänskliga rättigheter. Många politiska ledare väljer att tiga, också här i Sverige. Vi som är liberaler känner ett ansvar gentemot dem som förtrycks.

Under det kalla kriget var Sverige Kubas näst största biståndsgivare, och socialdemokraterna fortsatte blunda efter 1989. Opinionen runt Kuba började vända först i slutet av 90talet när Folkpartiet liberalerna (anförda av MaeLiz Orrego, Fredrik Malm och Erik Jennische) tog debatten om förtrycket och ofriheten på Kuba. Det var tack vara de svenska liberalerna som den socialistiska myten om Kubaparadiset krossades.

Folkpartiet och den liberala stiftelsen Silc fortsätter stödja de demokratiska krafterna sedan dess. Bland annat driver vi en fond till stöd för Kubas politiska fångar. Ni kan läsa mer om fonden här. Fonden möjliggör att 15 fångar får besök och förnödenheter av sina familjer. Förhållandena i fängelserna är omänskliga, det finns varken mat, mediciner eller säkerhet för de politiska fångarna.

Fångarnas brott har varit att kräva organisationsfrihet och demokrati. En sådan demokrati som gör det möjligt för 1000 liberaler att samlas i Västerås för politisk mobilisering utan att polisen strå utanför och väntar på Jan Björklund. Jo, de står och väntar på Björklund men inte för att arrestera honom, utan för att skydda honom.

Liberalism handlar om frihet; socialliberalism handlar om vad vi kan göra för andra. Stöd vår insamling till förmån för Kubas politiska fångar.

http://www.kubafangar.se/

Plusgironumret till Kubas politiska fångar är 12 57 83-1.

Det går att bli fadder till en av fångarna, själv eller tillsammans med några vänner. Då förbinder du dig att lämna ett månatligt bidrag på 150 kronor. Kontakta oss på info@kubafangar.se så berättar vi mer.

Kulturkonflikt i Folkpartiet

Just nu pågår ett mindre och välbehövligt kulturkrig inom Folkpartiet.

Folkpartiet har i grunden en socialliberal social- och kriminalpolitik med många goda ingredienser. Tyvärr väljer den rättspolitiske talmannen Johan Pehrson konsekvent och ensidigt att lyfta fram de "tuffare" delarna av politiken. När han får bassning av partikamrater och lagrådet anklagar han dem för att vara knarkliberaler och vänsterpartister.

På andra sidan finns en allians av gammaldags socialliberaler som inte alls känner igen sig i de hårda tagen, och storstadliberaler som ser hur katastrofalt illa Pehrsons retorik passar in med urbana värderingar och livsstil. Man påpekar att folkpartiet ligger historiskt illa till bland förstagångsväljarna (stödet var 11% 2006 och nu är man nere runt 4%).

Storstads- och livsstilsliberal som jag är så tillhör jag dem som önskar att Pehrson tonar ner sin tuffingprofil lite. De enskilda förslag som han för fram är inte alltid illa men de är allt för ofta tagna ur sin kontext och saknar resonemang om andra viktiga värden. Pehrson hyllar till exempel en restriktiv narkotikapolitik - inget uppseendeväckande med det - men bagatelliserar den aktuella frågan om polisens rätt att gripa och drogtesta vem som helst när som helst vid den allra luddigaste misstanke om att personen ser för stirrig, för lugn, för muntorr eller för fiskig ut.

Jag tycker också att det är katastrofalt för liberalismen som rörelse om vi inte säkrar återväxten. Människor som är långt från storstädernas problemområden kanske tycker Pehrsons Guiliani-profil verkar rimlig. För ungdomarna själva verkar det inte speciellt attraktivt eller trovärdigt att utegångsförbud för alla, tvingande "frivilliga" drogtester i skolorna och andra repressiva och integritetskränkande insatser kommer lösa några samhällsproblem.

I bland liberala Stockholmare och bland ungdomar har Folkpartiet inga sympatier att vinna med den rättspolitik som framförs idag. Utan ungdomar, ingen liberal framtid och utan Stockholm som lok är liberalismen mycket svagare.

Kristna socialdemokrater äter fetaostsnittar för de hemlösa

När man ska ta itu med hemlösheten får man inte vara knusslig.

Stockholms läns kristna Socialdemokrater – Broderskapsrörelsen släpper nu en rapport om de policier som finns kring hemlöshet, vräkningar och avhysning i länets kommuner. Rapporten bygger på en enkätundersökning och visar kranskommunernas beredskap för de människor som drabbas.

- Länen i Stockholm har urusel beredskap för att hantera hemlösheten, säger Anna-Lena Andrén som lett arbetet med rapporten. Man undrar ju om de exporterar hemlösa in till Stockholm stad?

Med anledning av denna rapport bjuder de in till pressbrunch i sina lokaler. Brunchen består av bland annat kapristoppad pastasallad, köttfärspaj med grillad paprika, fetaostsnittar med persilja och tunnbrödsrullar med renkött och pepparrotsröra.

Huruvida försäljare av Situation Stockholm är bjudna till detta digna bord framgår inte.

Skämt åsido, jag är säker på att socialdemokraterna är något viktigt på spåren. Stockholm har redan idag mångårig erfarenhet och rutiner för att jobba med hemlöshet, och våra ambitioner är höga. Så här står det i det politiska programmet för Fp i Stockholms stad:

1. Tak-över-huvudet-garantin är en mycket viktig del av stadens stöd till hemlösa. Utbyggnad av boende med olika nivåer och typer av stöd behöver fortsätta. Det är viktigt att dessa sprids över staden så att inte all stödverksamhet koncentreras till ett geografiskt område.
2. Försöks- och träningslägenheter bör planeras in när nya hus byggs. Dessa ska kunna placeras även i nya fastigheter med bostadsrätter och i radhus- och villaområden
3. När någon är på väg att vräkas ska hyresvärden alltid vara skyldig att meddela socialtjänsten. Socialtjänsten ska finnas med vid vräkningstillfället för att kunna fånga upp personen innan det hinner gå så långt som en etablerad hemlöshet.
4. Staden bör pröva den så kallade Housing first-modellen, som innebär att staden först ger hemlösa boende i kombination med att motivera dem att sluta sitt missbruk och ge stöd för att kunna få jobb eller studera.
5. Ideella organisationer har en mycket viktig roll. Många känner obehag inför att träffa myndighetspersoner och aktiva i ideella organisationer bidrar med en särskild kraft genom sitt engagemang. Organisationer som får ekonomiskt stöd från staden ska granskas och utvärderas.
6. Att barn rymmer eller kastas ut hemifrån är ett allvarligt problem. En kartläggning av barn och unga som rymmer eller kastas ut hemifrån bör göras återkommande.

Jag tycker samhället behöver göra mer för att ta hand om de verkliga olycksbarnen. I cynisk röstmaximering från vänster talar man mycket mer om högre nivåer i bidragssystem till dem som redan lever ett drägligt liv, än hur man som samhälle ska ta hand om de verkligt utsatta. Om friska människor ska ha sjuklön och vuxendagis, ja då finns inga resurser kvar till dem som vi behöver vara solidariska med.

Jimmie Åkesson är hård mot de hårda

I sitt senaste nyhetsbrev resonerar Jimmie Åkesson om hur långa fängelsestraff ska vara:

"Blir då ett samhälle tryggare av att straffen skärps? Ja, det är min övertygelse. Inte nödvändigtvis för att grova brottslingar blir mindre benägna att begå brott av att sitta längre tid i fängelse, utan snarare för att inlåsningen i sig förhindrar dem att angripa laglydiga samhällsmedborgare. Grova brottslingar ska inte vistas fritt på gator och torg, de ska sitta i fängelse."

Vad Åkesson vill göra med alla medlemmar i Sverigedemokraterna som begått brott framgår inte.

Folkpartistiska bloggare som skriver i samma ämne eller ärende som Åkesson:

Johan Pehrson
Per Johnsson
Mathias Sundin
Niklas Frykman

Bättre med Euro

Folkpartiets framtidsman på det ekonomiska området heter Per Altenberg. Idag förklarar han i Sydsvenskan varför det hade varit mycket bättre för Sverige att vara anslutna till Euron under krisen.

På Rasmus blogg finns länkar till analyser, för den ekonomiskt intresserade.

Starkare försvar (och mer vitlök i korven)

Folkpartisterna Jan Björklund, Allan Widman och Birgitta Ohlsson argumenterar idag (svd) för ett starkare försvar. Jag håller med. Man ska inte behöva förnedra sig i ett skarpare läge för att man inte har rustat sig.

Däremot tycker jag de glada liberalerna kanske inte specifikt ska gå in och säga just vilka regementen som ska behållas. Man är nästan absurt specifik när man pekar på ett par enskilda båtar, Gotlandskorvetterna, som tydligen måste bestyckas för att hålla ryssen på ryamattan.

Gotlandskorvetter låter annars mest som rökt lammkorv. Mmm. Jag är hungrig, dags att gå hem.

Läs vad Rasmus på Kugsholmen, Mathias Sundin och Lennart Nilsson skrivit i ämnet.

Sundin politiskt stjärnskott

Politiska reportern Anders Pihlblad utnämner Mathias Sundin, Oppositionsråd i Norrköping, Fp, till ett av sju politiska stjärnskott under 2010. Jag kan inte annat än hålla med. Mathias är ambitiös, kunnig, styvnackad och rättfram. Han har drivit egensinniga kampanjer om förbud mot kamphundar, rättarting av Konstfack och nej till statliga pengar för att täcka upp i slösaktiga kommuners verksamhet under den ekonomiska nedgången.

Mathias är också känd för sitt kampanjande i den amerikanska valrörelsen, uppseendeväckande för många på John McCains sida.

Mathias kandiderar till riksdagen, står på andra plats på folkpartilistan i Östergötland. Han lovar att ta skosulepolitik till Sverige och knacka på 10,000 dörrar innan valrörelsen är över.

Följ Mathias på hans egna blogg http://sundinmathias.blogspot.com/

Ja till Jasenko!

Man kan säga mycket om Göteborg, men Jasenko Selimovic kan sillstryparna vara stolta över. Lär bara hans tydliga rättviseargument i SvD härförleden.

Jasenko kommer med största säkerhet väljas in i riksdagen, han står för nuvarande på plats två på Fp Göteborgs riksdagslista (kan fortfarande ändras)