Rådlöshet om hemlösheten måste upphöra

Det har varit en lång vinter. Ett helvete för alla hemlösa. Hoppet är det sista som överger människan men många har tappat hoppet i vinter. Många av de tillfälliga lokaler som använts i vinter sägs nu upp. Hemlösa slängs ut. I Lund slängdes 14 hemlösa ut i fredags. Trenden är likadan över landet.

Stockholms Stad har ofta varit i framkant med att pröva lite nya grepp. Varje år använder Stockholms stad ungefär 900 miljoner kronor i arbetet med hemlösa. Nu prövar staden tillsammans med Stadsmissionen och Lunds universitet en ny modell i detta arbete. Den kallas internationellt Housing First och går ut på att de hemlösas sociala problem löses bäst inom ramen för ett stabilt boende. Housing first är bra på papperet kommer att visa sig otillräckligt i praktiken.

På Facebook samlas över 10.000 personer sitt stöd för Hemlösheten. Det är många som vill göra mycket för dessa som står längst ner på samhällsstegen. Man vet inte hur - mer än ge pengar till frivilligorganisationer.

Varje hemlös "kostar" samhället minst 1 miljon per individ. Räknar vi till pengarna för missbruksvård, alla stölder för att bekosta droger etc. och frivilligorganisationeras insatser blir beloppen svindlande. Men den goda viljan till trots finns ingen skönjbar strategi eller linje. Ingen av aktörerna kan ta ett helhetsgrepp. Kommunerna runt storstäderna skyller på varandra, enligt storstäderna har inte kranskommunerna någon egen beredskap, enligt kranskommunerna exporterar storstäderna sina hemlösa.

Politiken får i ett inkännande samhälle inte bara handla om procentsatser på skatter och bidrag. Ett samhälle är inte anständigare än hur de mest utsatta invånarna har det. Att hemlösheten ligger på en konstant nivå får aldrig ses som en seger – varje uteliggare är ett nederlag för hela samhället.

Det är hög tid för innovationer i en politik som gått i stå. Reformerna och satsningarna på området får inte längre göras halvhjärtat och sökande.
För första är det dags att diskvalificera kommunen som de hemlösas beskyddare. Man är inte hemlös i en my eller stad, utan i de allra flesta fall en större stadsregion. Landsting och regioner är de naturliga huvudmännen för de hemlösa. Regionala fördelningstal mellan kommunerna bör förhandlas fram runt de större städerna, så man får slut på debatten om vem som exporterar till vem. Landstingen ska ha långsiktigt uppföljningsansvar, vilket de redan har på hälsoområdet för de hemlösa.

För det andra måste de hemlösas föreningar, brukarföreningar och sexarbetarfack ta en naturlig plats i diskussionen, till exempel i en regional nämnd eller utredning om hemlöshet.
För det tredje: hemlöshet är mer än tak över huvudet men härberget är steg ett. I ett civiliserat land ska ingen behöva sova på en bänk. Här får vi lägga moralismen och uppfortringslustan är sidan och istället se till att det finns tillräckligt många wet shelters, alltså härbärgen utan krav på nykterhet och drogfrihet.

Ett fjärde nödvändigt steg är att göra en rejäl genomlysning av resursanvändningen. Stockholms stad spenderar runt 900 miljoner per år på ca 3200 hemlösa personer. Man spenderar alltså ca 280000 per hemlös och år. Om livet vore enkelt skulle detta räcka till en månadshyra på 23000 kronor i månaden. Självklart är inte hemlöshetsfrågan så enkelt, men helt säkert finns det administrativa kostnader att kapa.

Den femte insatsen, när så kostnader är kapade, är att fördubbla anslagen för att lösa problemet. Om varje hemlös kostar samhället en miljon om året som hemlös, så är varje insatt krona för att lösa problemet i själva verket en besparing.

För det sjätte, Folkpartiet Liberalerna går till val på en parboendegarantin för äldre människor. En sådan garanti ska naturligtvis också gälla hemlösa.

För det sjunde, om moralismen nu kan få ta ledigt från de utsatta för en tid är det dags att pröva ett pilotprogram med 100% skademinimeringsprincip i missbrukarvården i en av Sveriges 10 största städer under en 5 års period och sedan utvärdera sedan resultaten. Det finns flera uppseendeväckande exempel på heroinförskrivningar och dylikt som prövats i flera Europeiska länder. Det vore moraliskt oförsvarbart att inte undersöka om vissa av dessa program faktiskt fungerar i en svensk kontext.

För det åttonde: Det är dags att tillåta semilagliga boendemiljöer och planera för dem. I takt med att halvcentrala "skrotnisseområden" får ge vika för urban medelklass krymper de hemlösas habitat, områden där människor på marginalen tillfälligt kan skapa sig en dräglig tillvaro. Likaväl som man ritar platser för oattraktiva kraftvärmeverk, grustag, motocrossbanor så måste det finnas utrymme för småskalig industri och semi-legalt självbyggeri. Detta är självklart inte en långsiktig lösning, men att stänga husvagnsparkeringar för att driva ner de hemlösa i underjorden är ett omänskligare alternativ.

En nionde insats är att öka innovationskraften inom hjälpsektorn genom fler privata alternativ, alltså företag och inte filantroper som utförare. Många hemlösa har blivit utsatta av förmynderi från samhället och dess tjänstemän vilket gör att vissa hellre lever utan bostad än har kontakt med myndigheter. Utred lagstiftning om sociala rättigheter som boende och mat, och sök ett betalningssystem som går till föreningar och företag så att den enskilde kan välja om hon vill kontakt med myndigheter eller inte.

Slutligen, punkt tio: Inför marknadshyror! En av de grundläggande orsakerna till hemlöshet är, förutom otur, missbruk och mental ohälsa, det faktum att det råder bostadsbrist generellt. Hyresregleringen bromsar bostadbyggandet och håller hyrorna uppe i områden där det annars skulle vara låga trösklar för inflyttning. Med marknadshyror blir det fler bostäder och framförallt fler billiga bostäder.

Vi liberaler mycket mer hjärta än arbetarrörelsens partier som ju egentligen är intresseföreningar för kroppsarbetare. Vi ser till varje individs förutsättningar och inneboende löften, inte till generella system där vissa individer alltid kommer att falla mellan stolarna.