Jimmie Åkesson sätter sig emot regeringens initiativ till ekonomiska nystartzoner i eftersatta områden (brännpunkt 11/3 2011). Åkesson menar ”först och främst” att insatser i utsatta områden är diskriminerande mot ”infödda svenskar” då dessa är underrepresenterade. Resonemanget är mycket långsökt. Den självutnämnde diskrimineringsmotståndaren Åkesson bör i konsekvensens också vara emot alla regionalpolitiska insatser i landsändar där ”infödda svenskar” är överrepresenterade. För Åkessons är storstadsproblemens slutgiltiga lösning att strypa invandringen.
Problemen i utsatta områden handlar inte i första hand om invandring utan om marknadsekonomins självsorterande mekanismer, där de som har svagast inkomster hamnar i de områden som allmänt betraktas som minst attraktiva. Liksom samhället behöver göra insatser för individer som inte klarar sin egen försörjning och utveckling, så måste samhället självklart
Miljonprogramområdena har ända sedan de byggdes varit föremål för särskilda nationella och lokala insatser, bodelegationen, ytterstadssatsning, storstadssatsning osv., detta oavsett om det bott invandrare i områdena eller ej. Åkesson kan till exempel bänka sig framför Tom Ahlands dokumentär ”Vi som överlevde Rågsved” där 70talets utsatthet skildras. De drabbade är vita så Åkesson kanske kan relatera till dem.
Miljonprogramområdena har förvisso en mångfald av människor men ett mycket torftigt lokalt näringsliv, där behovet av lokaler och affärsstråk glömdes bort av den allvetande planeraren.
Jimmie Åkesson vänder menar att nystartszoner misslyckats i Frankrike – problemen är så stora att inget hjälper. Det är en märklig attityd att man helt enkelt struntar i de svåra problemen. Ska vi också svika svårt funktionshindrade och obotligt sjuka?
Nej, självklart ska vi satsa på utveckling, både i Sveriges avfolkningsbygder och i storstädernas utsatta områden. Infrastruktur, ombyggnationer och nyföretagande är vägen upp. Ekonomiska frizoner skapar förutsättningar.
