Alliansens integrationsagenda

Miljonprogrammets förorter är ett monument över socialismens tillkortakommanden. Man vill så väl och det blir så fel. Miljonprogrammets progressiva planerare brast i den viktigaste insikten; att en stad i förstone är en mötes- och handelsplats.

Alliansens program för "utsatta" förorter innehåller en viktig satsning på det som fattas, nämligen ett levande näringsliv. Man vill ge vissa områden status som "ekonomiska frizoner" för att ge det lokala näringslivet och därmed den lokala arbetsmarknaden en boost.

Ett par utländska KTH-studenter gjorde i våras en analys av stadsdelarna runt Järvafältet och föreslog i huvudsak satsningar på lokalt näringsliv, bland annat småindustrier, lokaler för småskaliga byggföretag osv. En sådan utveckling kommer främjas av att man ger vissa områden speciell status som utvecklingsområden, med speciella skattesatser. Modellen har provats med framgång i USA, England och Frankrike. När Starbucks flyttar in, jag då vet man att stadsdelen är på gång.

Ännu mer kritik av kulturkritik

DN kultur mfl jiddrar med det dynamiska kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt om den så kallade kulturbonusen.

Kulturbonus är ett instrument för Stockholms stads kulturförvaltning att ge stöd till den kvalitetskultur som bäst lyckats nå ut till publiken. All kultur som får stöd kvalitetsbedöms, så det är alltså inte fråga om att någon populistisk skräpkultur kommer i fråga för stöd.

Det finns kvalitetskultur med liten publik och det finns kvalitetskultur med stor publik.

Det finns kultur med dålig kvalitet som har stor publik och kultur med dålig kvalitet med liten publik.

Det finns inget tydligt samband mellan kvalitet och publiksiffror. Att en teater har få besökare betyder INTE att teaterns föreställningar därför är bra.

Varför kulturskribenter hatar kulturbonusen har jag svårt att förstå. Det finns helt ingen bäring för att staden skulle ha minskat på kvalitetskraven för sina stöd. Är det helt enkelt så att Thente y su gente inte vill dela med sig av kulturen till en bredare publik? Vill de inte se vanligt folk, latteliberaler, stekare och knegare inne på sina egna revir?

Dessutom har Thente och gänget på DN kultur naturligtvis inte en siffra rätt. Läs på Maddeleines egen blogg om hur det ligger till. Även Rasmus har något att säga i frågan.

Vik hädan slemma xenofober

Folkpartiet i Malmö har den goda smaken att sparka ut Bjarne Kragh, som istället går med i Sverigedemokraterna, erfar Dagens Nyheter. Detta bland annat efter att Kragh krävt att SD ska släppas in i alliansgemenskapen.

"Jag känner inte igen folkpartiet längre" säger Kragh till DN. Gott så.

Den som tror att Fp är ett parti som vill jävlas med invandrare tror helt fel. Folkpartiet står alltjämt för en generös flyktingpolitik och en arbetskraftsinvandring som ökar väsentligt. Under mandat perioden har vi genomfört ett par viktiga reformer, till exempel att flytta ansvaret för flyktingar från socialtjänst till arbetsförmedlingen.

Men visst finns det Folkpartister som ibland hamnar fel. Övergångsregler gällande inflyttning från nya EU-medlemsländer var ett stort misstag av förre Fp ledaren Lars Lejonborg.

Integrationsminister Nyamko Sabuni har ibland gjort personliga reflektioner om vissa reformer på integrationsområdet som inte varit helt lyckade ur ett liberalt perspektiv. Det är viktigt att betona att hon är samvetsgrann i sitt ministerjobb, där framför hon inte något annat än partiets linje. Och partiets linje är solklar: en liberal värld värnar rörelsefrihet!

Läs även Peter Kjällkvists reflektioner om Sverigedemokraterna.

Skolan mitt i livet

På Seved Monkes blogg gästbloggar gymnasieläraren Kristina Lindsjö om Folkpartiets skolpolitik. Hon, som många andra, är positivt inställd till Folkpartiets skolpolitik. Hon beskriver bland annat idén om att kalla föräldrarna till klassrummet som något högst rimligt.

Jag träffar dagligen människor som tycker Björkis gör helt rätt i skolfrågorna, och opinionsundersökningar bekräftar att Folkpartiets skolsyn delas av väljarna.

Visst finns det kritiker. Men många av dessa kritiker vänder sig mot det som de uppfattar som en dold agenda, inte mot förslagen i sig själva. Det är svårt att framställa Fp:s förslag som orimliga, att man ska stänga av mobilen, att föräldrarna ska få tydlig information om hur det går för barnen i skolan och så vidare. Därför vinner också Björklund varenda skoldebatt han deltar i.

Någon dold agenda finns inte. Folkpartiet är lärarnas och liberalernas parti sedan hundra år, bildning, förkovran och vetenskap har alltid stått högt i kurs för oss framtidsoptimister. Inom partiet är skolintresset grundmurat. I folkpartiet vet vi helt enkelt vad vi snackar om när vi snackar om skolan.

Mer kritik av kulturkritik

Det händer att en kulturskribent är tom på uppslag och ideer till en recension, och behöver tio-tjugo rader till för att bli klar med artikeln. Då finns två standardparagrafer som skribenten kan ta till. Alternativ ett är att berömmer man verket för dess förtjänstfulla klassperspektiv. Alternativ två är att man lyfter fram avsaknaden av klassperspektiv - ett sådant hade ju gjort verket så mycket mer intressant.

Idag är det Sverker Lenas på DN-kultur som bjäbbar. I sin recension av aktuella dokumentärer av Tom Ahland och Lena Sundström skriver han "visst förtigs viktiga perspektiv i svensk media ... SD är resultatet av en kulturellt kanaliserad frustration över växande ekonomiska klyftor, som till stor del har uppstått då kapitalägarna har exporterat jobben"

Alltså, det som saknas är applicerandet av Marxistisk samhällsteori. Vad än frågan - svaret är klyftor och klassperspektiv. Knappast klyftigt.

Kritik av kulturkritik

Blir inte så kallade kulturskibenter, som DN:s Malin Ullgren, någonsin trötta på sig själva? Idag recenseras Barbara Ehrenreichs bok "Gilla läget" som är en uppgörelse med positivt tänkade. Ehrenreich är en komersiellt mycket framgångsrik amerikansk ikon inom området "samhällskritik" som är en eufemism för vänsterpladder. I samma liga spelar till exempel Naomi Klein som med boken Chockdoktrinen varnar för hur den onda högern, anförd av den sinistra dvärgen Milton Friedman, använder sig av katastrofer för att få sin agenda genomförd.

"Det som är Ehrenreichs vassaste punkt i boken" skriver malin Ullgren "är hur positivitetskraven på ett väldigt konkret sätt används för att döva människors rättmätiga ilska över ett ovanligt orörligt klassamhälle som det amerikanska och över en finansmakt som faktiskt inte kan hantera pengar".

Detta är ren konspirationsteori, någon ond kraft (en elak dvärg i en republikans think tank någonstans?) har makt att använda "positivitetskraven på ett väldigt konkret sätt".

Dessutom är det fel, det amerikanska samhället har historiskt skapat ett enormt välstånd och frihet för sina medborgare. Hur finansmakten kom in i Ullgrens jeremiad kan jag inte ens begripa.

I kulturkritiken talas ofta om dagens orimliga eller ohållbara samhälssystem. Ullgeren uppskattar att "Ehrenreichs form av bevisföring ... kräver förmågan att identifiera en vanlig dag i världen som helt orimlig". I den bästa av världar, till exempel i Utopia eller i det socialistiska samhället, är de vanliga dagarna säkert rimliga enligt Ullgrens mått. För oss som lever i verkligheten handlar det inte om rimligt eller orimligt, utan om hur vi konkret kan påverka samhället i positiv riktning.