Gör Seved Monke till lagstiftare!

Energi- och empatiladdade Seved Monke drar igång sin kampanj till Riksdagen. Seved har ett osvikligt väderkorn för att hitta absurditeter som måste rättas till och en liberal kompass som alltid ger tydligt utslag i frihetlig riktning.

Se Seveds egen presentation. Seved har också en egen blogg där bjuder på sitt glada humör och driver sin tydligt liberala agenda. Vi behöver värdedrivet folk i Riksdagen, låt oss ta Seved ända dit.

Socialdemokratiska arbetarpartiet och förnyelse

Skärpte och engagerade Folkpartisten Seved Monke reflekterar över förnyelsen inom socialdemokratin. Om det nu finns någon sådan. Det enda som verkar säkert är att man vill överträffa den sittande regeringen vad gäller skattetryck. Ett skattetryck som är på väg att bli världens tyngsta enligt Dagens Nyheter idag.

Jag har äran att sitta som lokalpolitiker i Rinkeby-Kista stadsdelsnämnd. En gång i kvartalet har vi budgetuppföljning och varje gång säger socialdemokraterna att de skulle kunna satsa mycket mer om bara inte vi dumbommar i alliansen hade sänkt skatterna. Att stadens inkomster är större än under den socialdemokratiska modellen glömmer man varje gång. Stadsdelsoppositionens rolighetsminister är Nima Djohari som varje gång svamlar fram ett sammelsurium av socialistisk skåpmat som han med all säkerhet matats med på ideologisk grundkurs 1 a i Rörelsen. Retoriken och analysen är lika unken som omodern. Senast, i onsdags, mot slutet av en lång jeremiad där jag urskilde ordet arbetarklass säger unge Djohari: Vad hände med välfärden, vad hände med "åt var och en efter behov"?

"Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov", känns det igen? Frasen myntades av Karl Marx. Längre än så har inte socialdemokratin kommit. Man bygger fortfarande sin ideologi på en felaktig uppfattning av hur människor fungerar. Man tror fortfarande att man kan skapa en ny människa. Det kan man inte.

Om socialdemokratin verkligen vill förnya sig måste de formulera ett nytt rättvisebegrepp, som utgår från individens odelbara rättigheter, att efter sina egna förutsättningar ha rätt till ett drägligt liv. Men socialdemokratins och socialismen är i grunden en maktrörelse, en arbetarklass ska ta makten, det är inte individen som ska ger förutsättningar ta makt över sitt eget liv. Problemet för socialdemokratin är att i det postindustriella samhället är det hjärnan som är det främsta produktionsmedlet, i kunskapsekonomin är vi alla fria kapitalister.

Andra noteringar om Socialdemokraternas förnyelse:
Niklas Frykman
Sebastian Hallén
Per Altenberg
Peter Andersson

Ungdomsbråk och -arbetslöshet.

Ungdomsarbetslösheten debatteras allt oftare. Sveriges ungdomsarbetslöshet är bland de högsta i Europa. Samtidigt, på nyhetsplats, läser vi om vandaliserande och bråkiga ungdomsgäng ("kravaller" på kvällstidningsspråk) i vissa förorter. Sällan förmår man koppla det ena samhällsproblemet till det andra.

"Kravall"artiklarna pratar om ungdomar som känner sig utanför samhället, och pekar finger mot politiken generellt. Man bryr sig inte om att fråga de oroliga ungdomarna vilken sysselsättning de har. Har man att jobb att gå till eller en heltidsutbildning är det inte troligt att man prioriterar bilbränning framför sömn.

Svaret på ungdomsarbetslösheten är inte bara slopad LAS men detta är ett viktigt steg till en mer dynamisk och välkomnande arbetsmarknad, där man ska har rätt att ta et jobb och misslyckas och sedan föröka igen, där trygghet är förvissningen om ett nytt arbete när man är trött på det gamla, inte trygghet att slippa förändring.

Andra bloggar:
Seved Monke reflekterar klokt i samma banor.
Niklas Frykman hittar svaret i straffkatalogen.
Hårdare tag tilltalar också en förment sanningssägare.
Erik Svansbo raljerar över fritidsgårdar som prevention.
Dick Erixon drar paralleller till hur Israelerna måste känna sig.

Jag tycker polis och straffdiskussionen har ett värde, och sociala insatser. Det tredje benet är sysselsättningen. Den bör diskuteras mer ofta bland ungdomsbråkens orsaker.

Party with Sahlin and Ohly

The Swedish unified opposition, of social democrats, greens and the communist party, held a manifestation in central Stockholm yesterday. Few people attended, in spite of the huge ammount of apparently leftist popsingers who lent themselves to the spectacle.

If you can't give the people policy, give them popmusic. The red-green coalition has a lot to prove.

Other bloggers on this event (in Swedish): Per Altenberg Seved Monke

Tur att Guillou inte har riktig makt

Hur mår den där Jan Guillou egentligen? Han kallar sin gamla kompis Peter Bratt för "golbög" i sina memoarer (som jag inte läst så jag vet inte riktigt hur han ramar in själva ordet golbög som bara det är en smula uppseendeväckande).

Bratt skriver en kommentar på newsmill för att ge sin version varpå Guillou säger till SvD att han inte vill kommentera Bratts utsagor. Däremot drar han sig inte för att kommentera Bratts person:

– På nätet kan vilken dåre som helst skriva vad som helst. Detta är dumheter. Det är skadligt för Peter Bratt, hans trovärdighet är noll och han skadar sig själv på ett sätt som jag inte önskar honom, säger han till SvD.se.

Och fortsätter:

– Och nu ringer du mig och vill att jag ska fortsätta det här bråket för att ni journalister tycker att det är kul. Jag ställer inte upp på det. Det är en sådan liten jävla bisak i vår historia som ska tas upp igen bara för att Peter Bratt som vanligt känner sig kränkt.

Men hallå, du önskar honom ingen skada. Varför säger du då att han är "vilken dåre som helst", att hans "trovärdighet är noll" och att han "som vanligt känner sig kränkt". Många kritiker har krälat i stoftet inför Guillous memoarer, men karl är ju inte frisk. Så sam han yttrar sig om Bratt talar ingen frisk människa. Guillous hämndlystenhet är skrämmande. Det är en jäkla tur att han är journalist och inte innehavare av exekutiv makt. För då skulle huvuden rulla snarare än sarkasmer.

Äntligen förbifart Stockholm

Med infrastruktursatsningar ska man inte ropa hej förrän de kommit över bäcken och blivit byggda, men det är glädjande att förbifart Stockholm ser ut att vara på väg att realiseras. Essingeleden är löjligt igenkorkad och vi som bor i Nordväst eller Sydväst vill faktiskt inte ens köra förbi inne i stan när vi ska hälsa på varandra. Och det vill väl inte Kungsholmenborna heller att vi gör.

Dessutom, med förbifarten får Skärholmen närmare till Kista (med 30000 arbetsplatser) och Arlanda. Både Kista (plus Tensta, Husby, Rinkeby) och Skärholmen får mycket mer strategiska lägen i regionen. Och ännu större utvecklingskraft.

Hurra för förbifarten!