Ungdomsarbetslösheten debatteras allt oftare. Sveriges ungdomsarbetslöshet är bland de högsta i Europa. Samtidigt, på nyhetsplats, läser vi om vandaliserande och bråkiga ungdomsgäng ("kravaller" på kvällstidningsspråk) i vissa förorter. Sällan förmår man koppla det ena samhällsproblemet till det andra.
"Kravall"artiklarna pratar om ungdomar som känner sig utanför samhället, och pekar finger mot politiken generellt. Man bryr sig inte om att fråga de oroliga ungdomarna vilken sysselsättning de har. Har man att jobb att gå till eller en heltidsutbildning är det inte troligt att man prioriterar bilbränning framför sömn.
Svaret på ungdomsarbetslösheten är inte bara slopad LAS men detta är ett viktigt steg till en mer dynamisk och välkomnande arbetsmarknad, där man ska har rätt att ta et jobb och misslyckas och sedan föröka igen, där trygghet är förvissningen om ett nytt arbete när man är trött på det gamla, inte trygghet att slippa förändring.
Andra bloggar:
Seved Monke reflekterar klokt i samma banor.
Niklas Frykman hittar svaret i straffkatalogen.
Hårdare tag tilltalar också en förment sanningssägare.
Erik Svansbo raljerar över fritidsgårdar som prevention.
Dick Erixon drar paralleller till hur Israelerna måste känna sig.
Jag tycker polis och straffdiskussionen har ett värde, och sociala insatser. Det tredje benet är sysselsättningen. Den bör diskuteras mer ofta bland ungdomsbråkens orsaker.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar