McDonalds och Vitryska demokrater

Jag skrev till McDonalds för att fråga om det är sant att McDonalds i Vitryssland stämmer demokratidemonstranter för förlorade intäkter. Nedan svaret:

Hej Martin!

Tack för ditt mejl. Jag ber om ursäkt att svaret dröjt lite. Men eftersom McDonald’s i olika länder är nationella företag, som drivs av lokala franchisetagare under ett och samma globala varumärke, var jag tvungen att söka lite information.

Enligt den information jag har fått finns det inga skadeståndskrav riktade mot någon person med anledning av händelserna på valdagen den 19 december 2010. Protesten som ägde rum i närheten av vår restaurang på Nezalezhnosti Avenue i Minsk ledde till att säkerhetspersonalen gjorde bedömningen att varken gäster eller medarbetare kunde känna sig helt säkra, och då tog man det säkra före det osäkra, och stängde restaurangen tidigare än planerat. Restaurangen har sedan svarat på myndigheternas frågor kring händelsen. Men det föreligger alltså inga skadeståndskrav riktat mot någon person.

Jag hoppas att det besvarar dina frågor.

Med vänlig hälsning

Frida Berg

Presschef

Ny diplomati - så funkar det

I egenskap av senior statesman, fritt översatt viseman, skriver före detta utrikesministern Jan Eliasson i DN kultur om Sveriges och EU:s passivitet angående utvecklingen i Libyen. (DN/Kultur:”Var står Europas ledare under Libyens kamp”,Ti 1. mars 2011 av Jan Eliasson)

Detta inlägg formulerade jag som en replik på artikeln. Tyvärr blev repliken inte publicerad så jag lägger upp den här på bloggen istället.

Sverige och EU har under Libyenkrisen inte stått upp för sina värderingar, hävdar Eliasson, som om han själv genomdrivit stora stödinsatser för Libyens demokrater under sin tid som högsta chef för Sveriges utrikesdepartement. Jan Eliasson är en produkt av förra seklets tänkande där en makthavare är synonym med folket oavsett om han är demokrat eller ej. Jan Eliasson har suttit i FN:s generalförsamling och förhandlat har hans motparter inte varit Libyens folk, Egyptens folk eller Tunisiens folk. Han har förhandlat med brottssyndikat som håller befolkningar som gisslan. All diktatur bygger på brott mot de mänskliga rättigheterna. Brotten är systematiska och vi kan därför tala om organiserad brottslighet.

”Ingen diktator kan gömma sig bakom desinformation längre” skriver Eliasson. För diplomater gäller detsamma. Slipade killar i slips som dricker turkiskt kaffe med diktaturens hantlangare och sedan skriver insiderrapporter hem till arvfurstens palats som inleds ”Broder…” är inte längre ett riktigt sätt att förnimma och förändra verkligheten. I vår globala, resande och bloggpostande värld kan vi hålla varm vänskap mellan folken jämte kall kommunikation med regimerna.

Vi behöver en omformulering av det diplomatiska uppdraget. I framtidens diplomati kommer det inte vara en enskild Svensk eller Europeisk linje som gäller. Det är inte meningsfullt att analysera vad utrikesministern säger mellan två flygresor. Vad som är meningsfullt är hur Sveriges samlade resurser används för att främja en demokratisk värld.

Sanningen är att alliansregeringen har tagit ett stort steg framåt när det gäller att stödja demokrati i skurkontrollerade länder. ”Frihet från förtryck” är en viktig avsiktsförklaring från den svenska regeringen som togs av riksdagen 2008. Målet är tydligt - att demokrater ska styra – och metoderna skiljer sig avsevärt från Jan Eliassons diplomatiska verktygslåda. Numera går inte demokratibiståndet till diktatorns egen förvaltning utan istället till de krafter som vill ta diktatorns makt ifrån honom. Underjordiska politiska rörelser, journalister, bloggare och människorättsaktivister får idag huvuddelen av demokratibiståndet i de länder där regimen är motsträvig.

Insikten om att regimbyte är ett nödvändigt steg på vägen till demokrati gäller inte bara biståndet. Sverige och EU har till exempel en mycket tydlig linje vad gäller Kuba. Varje representant för ett EU-land som besöker Kuba ska träffa både regimen och oppositionen. Regimen, för att den de facto besitter makten, och oppositionen för att den bättre representerar det Kubanska folkets aspirationer.

Ska svenska regeringar kritiseras för sitt agerande gentemot Nordafrika ska det inte handla om verbala reaktioner i kristider. Kritiken ska snarare vara att man inte engagerat sig på djupet med stöd till Libyens demokrater och utbyte med våra demokratiska medmänniskor.

Vatten bättre i karaff än i konvention

Anders Berntell mfl menar (SvD brännpunkt 16 mars 2011) att Sveriges rykte bland människorättsaktivister riskerar att befläckas för att regeringen inte vill göra tillgång till rent vatten till ännu en mänsklig rättighet.

Rent vatten är livsviktigt för en människa. Det finns ingen som förespråkar dålig hygien, smutsigt dricksvatten och spridande av sjukdomar. Däremot bör vi fråga oss vilka medel som står till buds för bättring. Ska vi förbjuda svininfluensa, eller ska vi vaccinera mot den? Ska vi förbjuda HIV, eller ska vi anslå medel till forskningen? Ska vi utveckla samhällen som kan ta hand om sin vattenförsörjning eller ska vi skriva under dokument tillsammans med regimer som är hårdnackade motståndare till de mänskliga rättigheter som redan finns?

Artikelförfattarna menar att utnämning av något gott till en mänsklig rättighet är en effektiv form av befrämjande. Man påpekar att Sydafrika gjort investeringar i VA sektorn efter att rättigheten skrivits in i konstitutionen. Det måste i sammanhanget påpekas att en stor mängd länder har gjort motsvarande eller större investeringar i VA-sektorn utan att rent vatten skrivits in i konstitutionen.

Det är FN:s råd för mänskliga rättigheter i Geneve som ska avgöra frågan om rätt till rent vatten. Detta råd har sedan sin tillkomst åstadkommit väldigt lite för de mänskliga rättigheter som redan finns befästa i internationella konventioner. Beklämmande nog har Gadaffi-regimen nyligen varit ordförande i detta råd. Från diktaturernas sida vill man gärna späda ut innehållet i kärnan av de mänskliga rättigheterna. Jan Eliasson (som en av vattenvännerna) hittar säkert tillskyndare för vattenresolutionen inom rådet som han själv varit en drivande kraft i att skapa.

Vad som är fundamentalt är att människor har rätten att själva kräva rent vatten. Fundamentala mänskiga rättigheter - rätten att yttra sig, organisera sig och arbeta politiskt - finns redan. I konventionerna, ska tilläggas, ty för väldigt många är det mest fundamentala fortfarande en dröm.

Jimmie i förorten

Jimmie Åkesson sätter sig emot regeringens initiativ till ekonomiska nystartzoner i eftersatta områden (brännpunkt 11/3 2011). Åkesson menar ”först och främst” att insatser i utsatta områden är diskriminerande mot ”infödda svenskar” då dessa är underrepresenterade. Resonemanget är mycket långsökt. Den självutnämnde diskrimineringsmotståndaren Åkesson bör i konsekvensens också vara emot alla regionalpolitiska insatser i landsändar där ”infödda svenskar” är överrepresenterade. För Åkessons är storstadsproblemens slutgiltiga lösning att strypa invandringen.

Problemen i utsatta områden handlar inte i första hand om invandring utan om marknadsekonomins självsorterande mekanismer, där de som har svagast inkomster hamnar i de områden som allmänt betraktas som minst attraktiva. Liksom samhället behöver göra insatser för individer som inte klarar sin egen försörjning och utveckling, så måste samhället självklart

Miljonprogramområdena har ända sedan de byggdes varit föremål för särskilda nationella och lokala insatser, bodelegationen, ytterstadssatsning, storstadssatsning osv., detta oavsett om det bott invandrare i områdena eller ej. Åkesson kan till exempel bänka sig framför Tom Ahlands dokumentär ”Vi som överlevde Rågsved” där 70talets utsatthet skildras. De drabbade är vita så Åkesson kanske kan relatera till dem.

Miljonprogramområdena har förvisso en mångfald av människor men ett mycket torftigt lokalt näringsliv, där behovet av lokaler och affärsstråk glömdes bort av den allvetande planeraren.

Jimmie Åkesson vänder menar att nystartszoner misslyckats i Frankrike – problemen är så stora att inget hjälper. Det är en märklig attityd att man helt enkelt struntar i de svåra problemen. Ska vi också svika svårt funktionshindrade och obotligt sjuka?

Nej, självklart ska vi satsa på utveckling, både i Sveriges avfolkningsbygder och i storstädernas utsatta områden. Infrastruktur, ombyggnationer och nyföretagande är vägen upp. Ekonomiska frizoner skapar förutsättningar.

Juholt ljuger om mustaschgänget #mustaschgate

En första smaskig skandal runt den nya s-ledaren är under uppsegling. Håkan Juholt säger vid sin första presskonferens som rörelsens stora ledare att "det var ett tag bara jag, Loket Olsson och Saddam Hussein som har mustasch; nu är det bara Loket och jag kvar."

Det finns fler som har mustasch, både utanför och inom världspolitiken. Se ett axplock av exempel här:

Juholt

Leif "Loket" Olsson

Saddam Hussein

Turkiske presidenten Erdogan

Yemens president Ali Saleh

Kubas diktator Raul Castro

Tokig fan med tok-mustasch: Robert Mugabe

Ännu en diktator med tuff min och fjantmustasch, Vitrysslands Lukasheka

Spanske filmregissören Pedro Almodovar hävdar att det bara är fascister och bögar som bär mustasch. Ligger det någon sanning i detta?

Fascisterna:

Augusto Pinochet


Förre spanske premiärministern, högermannen Jose-Maria Aznar

Argentinas Videla som kastade kommunister till hajarna

Och så bögarna:

Freddie Mercury

Tom of Finland

I underhållingsbranshen är det, som bland maktpolitiker, vanligt med mustasch, kolla till exempel:

Hädangångne Eddie Meduza

Borat, som satte Kazakstan på världskartan

Världens snyggaste mustasch, Eddie Murphy

...i tävlan med Tom Selleck

Urban Ahlin kumpan med (s)kurkarna

Urban Ahlin presenterade igår (16/2) Socialdemokraternas utrikespolitik, eller åtminstone valda delar av den. Bilden av Socialdemokraternas förhållande till makt och demokrati är mer komplex än vad som bokförs i Ahlins deklaration.

Under demokratiseringens stora år 1989 valdes Willy Brant valdes till ordförande för socialistinternationalen (SI) under en ståtlig kongress i Stockholm. Tal hölls till Palmes minne och Birgitta Dahl, Anita Gradin och Ingvar Carlsson talade vackert om mänskliga rättigheter. Willy Brant lovordade organisationens förmåga att rekrytera ”demokratiska socialister”. Bland de som valdes in i SI under kongressen var Hosni Mubaraks parti, det nya demokratiska partiet.

Vid det laget hade Mubarak styrt Egypten med permanent undantagstillstånd sedan han greppade makten vid företrädarens frånfälle 1982. Denna demokratiska socialist stannade vid makten tills för ett par dagar sedan. Hans party är formellt fortfarande medlemmar av Socialistinternationalen. Förvisso har SI:s Generalsekreterare Luis Ayala (också han utsedd vid kongressen 1989) skrivit brev till Mubaraks och Tunisiske ex-presidenten Ben Alis partier och meddelat att de inte längre är önskvärda, men enligt SI:s egna stadgar krävs kongressbeslut med tvåtredjedelsmajoritet.
Det är tveksamt om världens ”demokratiska” socialister finner anledning att skiljas från de Egyptiska och Tunisiska maktpartierna. Bland andra SI medlemmar finns till exempel Angolas MPLA som har suttit vid makten sedan 1975, man har gjort omfattande experiment med socialism, men färre med demokrati. Landet betraktas som ”icke fritt” i den respekterade människorättsorganisationen Freedom Houses index. Sydafrikas ANC är ett annat parti i socialistinternationalen som inte vill låna ifrån sig makten, och visar detta bland annat genom att 2010 introducera lagar som allvarligt begränsar pressfriheten. I Nicaragua håller SI medlemman och abortmotståndaren Daniel Ortega på att fippla med konstitutionen för att likt Hugo Chavez i Venezuela säkra ett beständigt maktinnehav.

Det mest aktuella och sorgliga fallet av socialistinternationalens undfallenhet är Elfenbenskustens Laurent Gbabgos försök att klamra sig kvar vid makten. Gbabgos parti Ivorianska folkfronten är full medlem i Socialistinternationalen. Gbabgo sitter och kurar i presidentpalatset trots att valet 2010 tydligt gav segern åt oppositionens kandidat Alassane Ouattara. När Mugabe vägrar lämna makten i Zimbabwe ger Socialistinternationalen allvarliga reprimander till förmån för den egna medlemmen, MDC:s Tsvangarai. När Gbabgo klamrar sig kvar gratulerar man honom till hans omistliga bidrag för demokrati och försoning, somtidigt som man påpekar att han bör lämna presidentpalatset. Att han också skulle behöva lämna socialistinternationalen för sitt beteende är det inte tal om.

Naturligtvis är det inte bara Socialistinternationalen som har medlemmar på dekis. Kristdemokrater och moderater hamnar internationellt ofta i sammanhang med homofobiska och reaktionära partier, Sverigedemokraterna med ännu mer uttalade fascister och rashetsare och Vänsterpartiet gör sin tradition trogen reklam för Diktatorn Chavez på egna hemsidan. Till och med den liberala internationalen (LI) har haft sina utmaningar. Senegal styrs av LI-medlemmen Abdoulaye Wade som inte är helt modern i livsstilsfrågor. Under den politiska krisen i Honduras var både den konstitutionellt fuskande presidenten Zelaya och hans politiska nemesis Micheletti anknutna till de internationella liberala nätverken. Efter att fri val hölls styrs nu landet av en konservativ president.

Men det är tragiskt att framförallt socialistinternationalen, där socialdemokratiska arbetarpartiet är en tongivande medlem, inte fungerar som en demokratiserande kraft i världen. I Sveriges stöd till demokratisering i andra länder betonas mer och mer behovet av hängivna demokrater som ska styra samhällets institutioner. Välfungerande institutioner är inte nog om de vilar i en diktators händer. Med betoning på det demokratiska har socialdemokraterna en viktig roll att spela i många länder, däribland Egypten, Tunisien, Angola och Elfenbenskusten.

De svenska socialdemokraterna skulle också behövas i debatten om den Kubanska diktaturen, Venezuelas regression och Bolivias tilltagande ofrihet.

Vi som tror på frihet hoppas att socialdemokraternas nystart innebär mer demokrati än socialism. I världen, liksom i Sverige, är det friheten och inte makten som ska vårdas högst.

(denna text även publicerad på politikerbloggen)

Var hoppfull om demokrati i Nordafrika

Idag skriver jag på Newsmill om varför vi inte ska vara pessimistiska om demokrati i Egypten.

Egypten och Mellanöstern påverkas av väst. De mest grundläggande demokratiska reformerna kan komma på plats utan långbänk. Sverige och Europa kan påverka utvecklingen genom ett tydligt stöd till reformkrafterna.