Anders Berntell mfl menar (SvD brännpunkt 16 mars 2011) att Sveriges rykte bland människorättsaktivister riskerar att befläckas för att regeringen inte vill göra tillgång till rent vatten till ännu en mänsklig rättighet. Rent vatten är livsviktigt för en människa. Det finns ingen som förespråkar dålig hygien, smutsigt dricksvatten och spridande av sjukdomar. Däremot bör vi fråga oss vilka medel som står till buds för bättring. Ska vi förbjuda svininfluensa, eller ska vi vaccinera mot den? Ska vi förbjuda HIV, eller ska vi anslå medel till forskningen? Ska vi utveckla samhällen som kan ta hand om sin vattenförsörjning eller ska vi skriva under dokument tillsammans med regimer som är hårdnackade motståndare till de mänskliga rättigheter som redan finns?
Artikelförfattarna menar att utnämning av något gott till en mänsklig rättighet är en effektiv form av befrämjande. Man påpekar att Sydafrika gjort investeringar i VA sektorn efter att rättigheten skrivits in i konstitutionen. Det måste i sammanhanget påpekas att en stor mängd länder har gjort motsvarande eller större investeringar i VA-sektorn utan att rent vatten skrivits in i konstitutionen.
Det är FN:s råd för mänskliga rättigheter i Geneve som ska avgöra frågan om rätt till rent vatten. Detta råd har sedan sin tillkomst åstadkommit väldigt lite för de mänskliga rättigheter som redan finns befästa i internationella konventioner. Beklämmande nog har Gadaffi-regimen nyligen varit ordförande i detta råd. Från diktaturernas sida vill man gärna späda ut innehållet i kärnan av de mänskliga rättigheterna. Jan Eliasson (som en av vattenvännerna) hittar säkert tillskyndare för vattenresolutionen inom rådet som han själv varit en drivande kraft i att skapa.
Vad som är fundamentalt är att människor har rätten att själva kräva rent vatten. Fundamentala mänskiga rättigheter - rätten att yttra sig, organisera sig och arbeta politiskt - finns redan. I konventionerna, ska tilläggas, ty för väldigt många är det mest fundamentala fortfarande en dröm.
