Rådlöshet om hemlösheten måste upphöra

Det har varit en lång vinter. Ett helvete för alla hemlösa. Hoppet är det sista som överger människan men många har tappat hoppet i vinter. Många av de tillfälliga lokaler som använts i vinter sägs nu upp. Hemlösa slängs ut. I Lund slängdes 14 hemlösa ut i fredags. Trenden är likadan över landet.

Stockholms Stad har ofta varit i framkant med att pröva lite nya grepp. Varje år använder Stockholms stad ungefär 900 miljoner kronor i arbetet med hemlösa. Nu prövar staden tillsammans med Stadsmissionen och Lunds universitet en ny modell i detta arbete. Den kallas internationellt Housing First och går ut på att de hemlösas sociala problem löses bäst inom ramen för ett stabilt boende. Housing first är bra på papperet kommer att visa sig otillräckligt i praktiken.

På Facebook samlas över 10.000 personer sitt stöd för Hemlösheten. Det är många som vill göra mycket för dessa som står längst ner på samhällsstegen. Man vet inte hur - mer än ge pengar till frivilligorganisationer.

Varje hemlös "kostar" samhället minst 1 miljon per individ. Räknar vi till pengarna för missbruksvård, alla stölder för att bekosta droger etc. och frivilligorganisationeras insatser blir beloppen svindlande. Men den goda viljan till trots finns ingen skönjbar strategi eller linje. Ingen av aktörerna kan ta ett helhetsgrepp. Kommunerna runt storstäderna skyller på varandra, enligt storstäderna har inte kranskommunerna någon egen beredskap, enligt kranskommunerna exporterar storstäderna sina hemlösa.

Politiken får i ett inkännande samhälle inte bara handla om procentsatser på skatter och bidrag. Ett samhälle är inte anständigare än hur de mest utsatta invånarna har det. Att hemlösheten ligger på en konstant nivå får aldrig ses som en seger – varje uteliggare är ett nederlag för hela samhället.

Det är hög tid för innovationer i en politik som gått i stå. Reformerna och satsningarna på området får inte längre göras halvhjärtat och sökande.
För första är det dags att diskvalificera kommunen som de hemlösas beskyddare. Man är inte hemlös i en my eller stad, utan i de allra flesta fall en större stadsregion. Landsting och regioner är de naturliga huvudmännen för de hemlösa. Regionala fördelningstal mellan kommunerna bör förhandlas fram runt de större städerna, så man får slut på debatten om vem som exporterar till vem. Landstingen ska ha långsiktigt uppföljningsansvar, vilket de redan har på hälsoområdet för de hemlösa.

För det andra måste de hemlösas föreningar, brukarföreningar och sexarbetarfack ta en naturlig plats i diskussionen, till exempel i en regional nämnd eller utredning om hemlöshet.
För det tredje: hemlöshet är mer än tak över huvudet men härberget är steg ett. I ett civiliserat land ska ingen behöva sova på en bänk. Här får vi lägga moralismen och uppfortringslustan är sidan och istället se till att det finns tillräckligt många wet shelters, alltså härbärgen utan krav på nykterhet och drogfrihet.

Ett fjärde nödvändigt steg är att göra en rejäl genomlysning av resursanvändningen. Stockholms stad spenderar runt 900 miljoner per år på ca 3200 hemlösa personer. Man spenderar alltså ca 280000 per hemlös och år. Om livet vore enkelt skulle detta räcka till en månadshyra på 23000 kronor i månaden. Självklart är inte hemlöshetsfrågan så enkelt, men helt säkert finns det administrativa kostnader att kapa.

Den femte insatsen, när så kostnader är kapade, är att fördubbla anslagen för att lösa problemet. Om varje hemlös kostar samhället en miljon om året som hemlös, så är varje insatt krona för att lösa problemet i själva verket en besparing.

För det sjätte, Folkpartiet Liberalerna går till val på en parboendegarantin för äldre människor. En sådan garanti ska naturligtvis också gälla hemlösa.

För det sjunde, om moralismen nu kan få ta ledigt från de utsatta för en tid är det dags att pröva ett pilotprogram med 100% skademinimeringsprincip i missbrukarvården i en av Sveriges 10 största städer under en 5 års period och sedan utvärdera sedan resultaten. Det finns flera uppseendeväckande exempel på heroinförskrivningar och dylikt som prövats i flera Europeiska länder. Det vore moraliskt oförsvarbart att inte undersöka om vissa av dessa program faktiskt fungerar i en svensk kontext.

För det åttonde: Det är dags att tillåta semilagliga boendemiljöer och planera för dem. I takt med att halvcentrala "skrotnisseområden" får ge vika för urban medelklass krymper de hemlösas habitat, områden där människor på marginalen tillfälligt kan skapa sig en dräglig tillvaro. Likaväl som man ritar platser för oattraktiva kraftvärmeverk, grustag, motocrossbanor så måste det finnas utrymme för småskalig industri och semi-legalt självbyggeri. Detta är självklart inte en långsiktig lösning, men att stänga husvagnsparkeringar för att driva ner de hemlösa i underjorden är ett omänskligare alternativ.

En nionde insats är att öka innovationskraften inom hjälpsektorn genom fler privata alternativ, alltså företag och inte filantroper som utförare. Många hemlösa har blivit utsatta av förmynderi från samhället och dess tjänstemän vilket gör att vissa hellre lever utan bostad än har kontakt med myndigheter. Utred lagstiftning om sociala rättigheter som boende och mat, och sök ett betalningssystem som går till föreningar och företag så att den enskilde kan välja om hon vill kontakt med myndigheter eller inte.

Slutligen, punkt tio: Inför marknadshyror! En av de grundläggande orsakerna till hemlöshet är, förutom otur, missbruk och mental ohälsa, det faktum att det råder bostadsbrist generellt. Hyresregleringen bromsar bostadbyggandet och håller hyrorna uppe i områden där det annars skulle vara låga trösklar för inflyttning. Med marknadshyror blir det fler bostäder och framförallt fler billiga bostäder.

Vi liberaler mycket mer hjärta än arbetarrörelsens partier som ju egentligen är intresseföreningar för kroppsarbetare. Vi ser till varje individs förutsättningar och inneboende löften, inte till generella system där vissa individer alltid kommer att falla mellan stolarna.

Stöd Kubas politiska fångar

Vi Liberaler avskyr samhällssystem utan frihet, sa Jan Björklund på Folkpartiets Riksmöte förra helgen.

Rörmokaren och människorättsaktivisten Orlando Zapata Tamayo dog den 24 februari i ett fängelse ute på landet i provinsen Camaguay på Kuba. Han dog efter 85 dagar av hungerstrejk. Han hade inga barn eller fru, men han har en relativt ung mamma som sörjer honom, och hundratals demokratiaktivister på Kuba. Zapata var 42 år gammal och dömd till 25 år i fängelse för "respektlöshet" och motstånd mot regimen.

Samma dag som Orlando Zapata dog besöktes Kuba av Brasiliens president Ignacio Lula da Silva. Ha sa inte ett ord om Zapatas död eller mänskliga rättigheter. Många politiska ledare väljer att tiga, också här i Sverige. Vi som är liberaler känner ett ansvar gentemot dem som förtrycks.

Under det kalla kriget var Sverige Kubas näst största biståndsgivare, och socialdemokraterna fortsatte blunda efter 1989. Opinionen runt Kuba började vända först i slutet av 90talet när Folkpartiet liberalerna (anförda av MaeLiz Orrego, Fredrik Malm och Erik Jennische) tog debatten om förtrycket och ofriheten på Kuba. Det var tack vara de svenska liberalerna som den socialistiska myten om Kubaparadiset krossades.

Folkpartiet och den liberala stiftelsen Silc fortsätter stödja de demokratiska krafterna sedan dess. Bland annat driver vi en fond till stöd för Kubas politiska fångar. Ni kan läsa mer om fonden här. Fonden möjliggör att 15 fångar får besök och förnödenheter av sina familjer. Förhållandena i fängelserna är omänskliga, det finns varken mat, mediciner eller säkerhet för de politiska fångarna.

Fångarnas brott har varit att kräva organisationsfrihet och demokrati. En sådan demokrati som gör det möjligt för 1000 liberaler att samlas i Västerås för politisk mobilisering utan att polisen strå utanför och väntar på Jan Björklund. Jo, de står och väntar på Björklund men inte för att arrestera honom, utan för att skydda honom.

Liberalism handlar om frihet; socialliberalism handlar om vad vi kan göra för andra. Stöd vår insamling till förmån för Kubas politiska fångar.

http://www.kubafangar.se/

Plusgironumret till Kubas politiska fångar är 12 57 83-1.

Det går att bli fadder till en av fångarna, själv eller tillsammans med några vänner. Då förbinder du dig att lämna ett månatligt bidrag på 150 kronor. Kontakta oss på info@kubafangar.se så berättar vi mer.

Kulturkonflikt i Folkpartiet

Just nu pågår ett mindre och välbehövligt kulturkrig inom Folkpartiet.

Folkpartiet har i grunden en socialliberal social- och kriminalpolitik med många goda ingredienser. Tyvärr väljer den rättspolitiske talmannen Johan Pehrson konsekvent och ensidigt att lyfta fram de "tuffare" delarna av politiken. När han får bassning av partikamrater och lagrådet anklagar han dem för att vara knarkliberaler och vänsterpartister.

På andra sidan finns en allians av gammaldags socialliberaler som inte alls känner igen sig i de hårda tagen, och storstadliberaler som ser hur katastrofalt illa Pehrsons retorik passar in med urbana värderingar och livsstil. Man påpekar att folkpartiet ligger historiskt illa till bland förstagångsväljarna (stödet var 11% 2006 och nu är man nere runt 4%).

Storstads- och livsstilsliberal som jag är så tillhör jag dem som önskar att Pehrson tonar ner sin tuffingprofil lite. De enskilda förslag som han för fram är inte alltid illa men de är allt för ofta tagna ur sin kontext och saknar resonemang om andra viktiga värden. Pehrson hyllar till exempel en restriktiv narkotikapolitik - inget uppseendeväckande med det - men bagatelliserar den aktuella frågan om polisens rätt att gripa och drogtesta vem som helst när som helst vid den allra luddigaste misstanke om att personen ser för stirrig, för lugn, för muntorr eller för fiskig ut.

Jag tycker också att det är katastrofalt för liberalismen som rörelse om vi inte säkrar återväxten. Människor som är långt från storstädernas problemområden kanske tycker Pehrsons Guiliani-profil verkar rimlig. För ungdomarna själva verkar det inte speciellt attraktivt eller trovärdigt att utegångsförbud för alla, tvingande "frivilliga" drogtester i skolorna och andra repressiva och integritetskränkande insatser kommer lösa några samhällsproblem.

I bland liberala Stockholmare och bland ungdomar har Folkpartiet inga sympatier att vinna med den rättspolitik som framförs idag. Utan ungdomar, ingen liberal framtid och utan Stockholm som lok är liberalismen mycket svagare.