I egenskap av senior statesman, fritt översatt viseman, skriver före detta utrikesministern Jan Eliasson i DN kultur om Sveriges och EU:s passivitet angående utvecklingen i Libyen. (DN/Kultur:”Var står Europas ledare under Libyens kamp”,Ti 1. mars 2011 av Jan Eliasson)
Detta inlägg formulerade jag som en replik på artikeln. Tyvärr blev repliken inte publicerad så jag lägger upp den här på bloggen istället.
Sverige och EU har under Libyenkrisen inte stått upp för sina värderingar, hävdar Eliasson, som om han själv genomdrivit stora stödinsatser för Libyens demokrater under sin tid som högsta chef för Sveriges utrikesdepartement. Jan Eliasson är en produkt av förra seklets tänkande där en makthavare är synonym med folket oavsett om han är demokrat eller ej. Jan Eliasson har suttit i FN:s generalförsamling och förhandlat har hans motparter inte varit Libyens folk, Egyptens folk eller Tunisiens folk. Han har förhandlat med brottssyndikat som håller befolkningar som gisslan. All diktatur bygger på brott mot de mänskliga rättigheterna. Brotten är systematiska och vi kan därför tala om organiserad brottslighet.
”Ingen diktator kan gömma sig bakom desinformation längre” skriver Eliasson. För diplomater gäller detsamma. Slipade killar i slips som dricker turkiskt kaffe med diktaturens hantlangare och sedan skriver insiderrapporter hem till arvfurstens palats som inleds ”Broder…” är inte längre ett riktigt sätt att förnimma och förändra verkligheten. I vår globala, resande och bloggpostande värld kan vi hålla varm vänskap mellan folken jämte kall kommunikation med regimerna.
Vi behöver en omformulering av det diplomatiska uppdraget. I framtidens diplomati kommer det inte vara en enskild Svensk eller Europeisk linje som gäller. Det är inte meningsfullt att analysera vad utrikesministern säger mellan två flygresor. Vad som är meningsfullt är hur Sveriges samlade resurser används för att främja en demokratisk värld.
Sanningen är att alliansregeringen har tagit ett stort steg framåt när det gäller att stödja demokrati i skurkontrollerade länder. ”Frihet från förtryck” är en viktig avsiktsförklaring från den svenska regeringen som togs av riksdagen 2008. Målet är tydligt - att demokrater ska styra – och metoderna skiljer sig avsevärt från Jan Eliassons diplomatiska verktygslåda. Numera går inte demokratibiståndet till diktatorns egen förvaltning utan istället till de krafter som vill ta diktatorns makt ifrån honom. Underjordiska politiska rörelser, journalister, bloggare och människorättsaktivister får idag huvuddelen av demokratibiståndet i de länder där regimen är motsträvig.
Insikten om att regimbyte är ett nödvändigt steg på vägen till demokrati gäller inte bara biståndet. Sverige och EU har till exempel en mycket tydlig linje vad gäller Kuba. Varje representant för ett EU-land som besöker Kuba ska träffa både regimen och oppositionen. Regimen, för att den de facto besitter makten, och oppositionen för att den bättre representerar det Kubanska folkets aspirationer.
Ska svenska regeringar kritiseras för sitt agerande gentemot Nordafrika ska det inte handla om verbala reaktioner i kristider. Kritiken ska snarare vara att man inte engagerat sig på djupet med stöd till Libyens demokrater och utbyte med våra demokratiska medmänniskor.
