Urban Ahlin presenterade igår (16/2) Socialdemokraternas utrikespolitik, eller åtminstone valda delar av den. Bilden av Socialdemokraternas förhållande till makt och demokrati är mer komplex än vad som bokförs i Ahlins deklaration. Under demokratiseringens stora år 1989 valdes Willy Brant valdes till ordförande för socialistinternationalen (SI) under en ståtlig kongress i Stockholm. Tal hölls till Palmes minne och Birgitta Dahl, Anita Gradin och Ingvar Carlsson talade vackert om mänskliga rättigheter. Willy Brant lovordade organisationens förmåga att rekrytera ”demokratiska socialister”. Bland de som valdes in i SI under kongressen var Hosni Mubaraks parti, det nya demokratiska partiet.
Vid det laget hade Mubarak styrt Egypten med permanent undantagstillstånd sedan han greppade makten vid företrädarens frånfälle 1982. Denna demokratiska socialist stannade vid makten tills för ett par dagar sedan. Hans party är formellt fortfarande medlemmar av Socialistinternationalen. Förvisso har SI:s Generalsekreterare Luis Ayala (också han utsedd vid kongressen 1989) skrivit brev till Mubaraks och Tunisiske ex-presidenten Ben Alis partier och meddelat att de inte längre är önskvärda, men enligt SI:s egna stadgar krävs kongressbeslut med tvåtredjedelsmajoritet.
Det är tveksamt om världens ”demokratiska” socialister finner anledning att skiljas från de Egyptiska och Tunisiska maktpartierna. Bland andra SI medlemmar finns till exempel Angolas MPLA som har suttit vid makten sedan 1975, man har gjort omfattande experiment med socialism, men färre med demokrati. Landet betraktas som ”icke fritt” i den respekterade människorättsorganisationen Freedom Houses index. Sydafrikas ANC är ett annat parti i socialistinternationalen som inte vill låna ifrån sig makten, och visar detta bland annat genom att 2010 introducera lagar som allvarligt begränsar pressfriheten. I Nicaragua håller SI medlemman och abortmotståndaren Daniel Ortega på att fippla med konstitutionen för att likt Hugo Chavez i Venezuela säkra ett beständigt maktinnehav.
Det mest aktuella och sorgliga fallet av socialistinternationalens undfallenhet är Elfenbenskustens Laurent Gbabgos försök att klamra sig kvar vid makten. Gbabgos parti Ivorianska folkfronten är full medlem i Socialistinternationalen. Gbabgo sitter och kurar i presidentpalatset trots att valet 2010 tydligt gav segern åt oppositionens kandidat Alassane Ouattara. När Mugabe vägrar lämna makten i Zimbabwe ger Socialistinternationalen allvarliga reprimander till förmån för den egna medlemmen, MDC:s Tsvangarai. När Gbabgo klamrar sig kvar gratulerar man honom till hans omistliga bidrag för demokrati och försoning, somtidigt som man påpekar att han bör lämna presidentpalatset. Att han också skulle behöva lämna socialistinternationalen för sitt beteende är det inte tal om.
Naturligtvis är det inte bara Socialistinternationalen som har medlemmar på dekis. Kristdemokrater och moderater hamnar internationellt ofta i sammanhang med homofobiska och reaktionära partier, Sverigedemokraterna med ännu mer uttalade fascister och rashetsare och Vänsterpartiet gör sin tradition trogen reklam för Diktatorn Chavez på egna hemsidan. Till och med den liberala internationalen (LI) har haft sina utmaningar. Senegal styrs av LI-medlemmen Abdoulaye Wade som inte är helt modern i livsstilsfrågor. Under den politiska krisen i Honduras var både den konstitutionellt fuskande presidenten Zelaya och hans politiska nemesis Micheletti anknutna till de internationella liberala nätverken. Efter att fri val hölls styrs nu landet av en konservativ president.
Men det är tragiskt att framförallt socialistinternationalen, där socialdemokratiska arbetarpartiet är en tongivande medlem, inte fungerar som en demokratiserande kraft i världen. I Sveriges stöd till demokratisering i andra länder betonas mer och mer behovet av hängivna demokrater som ska styra samhällets institutioner. Välfungerande institutioner är inte nog om de vilar i en diktators händer. Med betoning på det demokratiska har socialdemokraterna en viktig roll att spela i många länder, däribland Egypten, Tunisien, Angola och Elfenbenskusten.
De svenska socialdemokraterna skulle också behövas i debatten om den Kubanska diktaturen, Venezuelas regression och Bolivias tilltagande ofrihet.
Vi som tror på frihet hoppas att socialdemokraternas nystart innebär mer demokrati än socialism. I världen, liksom i Sverige, är det friheten och inte makten som ska vårdas högst.
(denna text även publicerad på politikerbloggen)
