Martin Ängeby - Ett Europa för alla

På en gata i Saigon 1982

Jag är uppvuxen i Enskede, Moskva, Hanoi, Madrid och London. Mest i Enskede utanför Stockholm. Som tioåring flyttade jag till Vietnam med min familj. Pappa hade blivit chef för Sidas biståndskontor och skulle ro iland BaiBang-projektet, pappersbruket för miljarder som fått utstå mycket kritik i Sverige. Svensk ekonomi gick med stora underskott på den här tiden. Jag gick i en svensk 1-6-klass med andra barn till diplomater och biståndsarbetare. En dag kontaktade klassläraren min mamma för att beklaga sig att den unge gossen hade frågat varför Sverige ger bort pengar samtidigt som vi tvingas låna. Idag är jag chef för folkpartiets biståndsstiftelse SILC och ställer fortfarande frågor.

Efter gymnasiet i Madrid och militärtjänst i Kristinehamn följt av studier i London och Lund och Madrid hamnade jag i den socialt eftersatta Stockholmsförorten Husby. Jag hade vid det här laget en liten son med minoritetsutseende och ett jobb på demokratiinstitutet IDEA. Jag arbetade med projekt i Mellanöstern och Ex-Jugoslavien.  

Motparternas engagemang gav mig känslan att även jag borde engagera mig för mitt eget samhälle. Bilden av förorten som avstjälpningsplats för passiviserade offer. Jag gick med i Folkpartiets lokalförening i Rinkeby-Kista, blev sedermera ordförande och ledamot i stadsdelsnämnden. Där har jag fattat flera av mitt livs viktigaste beslut.

Med min gruppledare i Rinkeby-Kista stadsdelsnämnd, Burhan Yildiz

Engagemanget i det lokala och individuella människors situation är kärnan i vår socialliberalism. Innan jag gick vidare till SILC fick jag glädjen att jobba med integration på heltid, som ledare i tre år för den sociala dimensionen i Stockholms regionplan.

Med kollegorna på regionplanekontoret, besök vid Telefonplan.

SILC – Svenskt liberalt internationellt centrum – har givit stöd till kämpande liberaler och demokratiaktivister sedan nittiotalet. Min första omtumlande resa gick till Kuba, där förtrycket är kvävande även för den som är gäst. Jag har lärt känna framtidens Havel i Vitryssland, framtidens Walesa i Ryssland och framtidens Aung San Suu Kyi i Venezuela. Efter frihetens seger hyllas hjältarna – jag har förmånen att stödja dem under de svåra åren.

Valrörelse i Venezuela 2012, med Maria Corina Machado, nyckelperson för demokrati.

Min kärlek till den liberala rörelsen i Sverige är intakt, min inspiration är tusentals folkpartister som jag lärt känna, medlemmar och lokalpolitiker som har samma engagemang som jag för den enskilda människans frihet och utveckling.

Min kärlek till den liberala rörelsen (här personifierad av Maria Leissner) på bokmässan i Göteborg 2011

Jag tar med mig partiets och medlemmarnas engagemang när jag nu söker ditt förtroende att representera Folkpartiet i Europaparlamentet.

Politik

EU är byggt på värderingar - fred, frihet och demokrati.  Dessa är de värden vi ska verka för, både inom och utanför Unionen. Europa ska vara för alla.

För alla i världen: Demokrati och frihet måste vara det övergripande målet för biståndet till andra länder. Tack vare Folkpartiet rör sig Svensk biståndspolitik ditåt.  Europa ligger efter - det ska vi ändra på. Europa är byggt på värderingar och det ska märkas. EU ska vara en fyrbåk för frihet.

För våra grannar: EU har betytt mycket för demokratin i centrala och östra Europa. Vi ska fortsätta påverka våra grannar.  Just nu förhandlar EU om visumregler med Ryssland. Vår linje måste vara att dörren ska vara öppen för vanliga ryssar. Om de inte får träffa oss så är det Putin som bestämmer hur de ska uppfatta världen.

För Sverige:  Det är med EU:s budget som med biståndsbudgeten – det är viktigt hur stor den är, men lika viktigt vad resurserna används till. Regionalfonder, jordbruksstöd och utbildningssatsningar måste vara strategiska och transparenta. Utan bättre insyn är Svenskarnas EU-skepsis befogad.

Martin Ängeby - Ett Europa för alla

Kampanj

Följ kampanjen för Europa på facebook (länk).

Under hösten 2013 ska vi försöka träffa så många folkpartister som möjligt för att berätta om den långa färden till Europaparlamentet.

För information, kontakt eller bokningar, kontakta kampanjledare Johanna And (epost) eller Martin Ängeby (epost)

Ett Europa för alla!

Jag ställer upp för Folkpartiet Liberalerna i valet till Europaparlamentet.  Målet är ett Europa som är öppet för alla.

Ett Europa för alla i Sverige

Vi lever i ett land som är världsbäst på offentlig förvaltning.  Som Liberaler i Bryssel måste vi ställa höga krav på EU-administrationen. Utan bättre insyn kommer Svenskarnas EU-skepsis inte botas.

Ett Europa för alla Européer

Invandrade, Romer, och sexuella minoriteter diskrimineras och missaktas . Arbetet mot diskriminering av alla slag är livsviktigt. Europa är inte bara för män.

Ett Europa för alla i världen

EU är byggt på universella värden – frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Våra värderingar är viktigare än ekonomiska vinster. Detta ska vara tydligt i våra relationer till jordens fattiga och förtryckta.

Ett Europa för alla folkpartister

Folkpartigruppen i Bryssel är liten, men vår rörelse är stor ock stark. Folkpartisterna i Bryssel måste hålla kontakt med folkpartilandet och hålla vårt partiprogram som kvällslektyr och rättesnöre. Ingen parlamentariker är en ö.

Mer om mig:

Jag föddes 1971 i Stockholm av Skånska föräldrar, och växte upp i Stockholm, Moskva, Hanoi, Madrid och London.

Jag är chef för Folkpartiets biståndsstiftelse Silc. Jag har arbetat internationellt med demokrati och mänskliga rättigheter sedan 1998.

Jag har tre barn och är gift med Kristine som jobbar på bokförlag.

Jag gick med i Folkpartiet 2004 för att engagera sig lokalt i Fp Rinkeby-Kista, där jag sen blev lokalföreningsordförande och ledamot i stadsdelsnämnden.

Jag är styrelseledamot i Folkpartiet i Bromma, i Liberala Kvinnor Stockholm, i Fp Stockholms stad och i Fp Stockholms län. Jag är också ersättare i Stockholms läns landstingsfullmäktige.

Jag arbetar dagligen, nära och tillsammans med kämpande demokrater, ofta kvinnor, på Kuba, i Ryssland, Vitryssland, Venezuela och Egypten.

Mest stolt är jag för mitt engagemang i de lokala frågorna. Att rädda en människa från vräkning och hemlöshet i den sociala delegationen i Rinkeby-Kista är det bästa jag gjort som politiker.

Om ni vill veta mer om kampanjen, kolla facebooksidan https://www.facebook.com/MartinAngebyforEP

Presidentval i Venezuela, pressat läge

Imorgon far jag till Venezuela för att bli vittne till ett historiskt val. Henrique Capriles utmanar revolutionären och socialisten Hugo Chavez. Här mina ingångsvärden inför resan.

Oppositionens anhängare är segervissa. De menar att även traditionella Chavister nu byter sida.

Alla oppositionens politiska möten är överfulla. Under 150 dagar har Capriles besökt 300 småstäder och byar. I traditionella Chavezfästen som Catia och Petare (förstäder/slum utanför Caracas) har stora pro-Capriles demonstrationer hållits.

Våra venezolanska vänner menar också att ett tecken på seger är att Tyskland, Frankrike, och den colombianska presidenten Santos har tagit emot Capriles för överläggningar. Man menar att Santos inte skulle riskera sitt numera bättre förhållande till Chavez om han inte på allvar trodde att Capriles vinner. Capriles har också haft överläggningar Kinesiska ambassaden.  Brasiliens president Dilma Rouseff har sagt att hon tar mot Chevez i exil, men att Brasilien aldrig kommer att acceptera en statskupp (Implicit: av Chavez, om han förlorar).

Ramon Aveledo, som är kampanjledare för Capriles, har varit på Kuba, träffat båda Castrobröderna och garanterat fortsatta oljeleveranser – dock mot betalning.

I sin kampanj lovar Capriles att fortsätta ”las missiones”, dvs en del av Chavez’ sociala satsningar. Inga statsanställda kommer förlora sina jobb sade han i industristaden San Felix – Bas industrierna är statliga. Sagt till arbetare i oljeindustrin: ni får behålla era jobb, men inte chefer, inte brottslingar.

Capriles har dock varit tydlig med att han avser bryta exportavtalen av olja till Vitryssland, Iran och Syrien.

Det finns flera tecken på att Chavez och Chavisterna är nervösa. Chavez  meddelar att han redan utsett sin nästa försvarsminister. En aktiv general. Detta indikerar att militären måste blidkas. Fyra caprilesaktivister blev nyligen skjutna under en manifestation i Barinitas, två dog omedelbart, en senare. Skyttarna är gripna - en lokalpolis och den lokala chefen för miljödepartementet.

6 av 10 opinionsinstitut ger segern till Chavez. I vissa opinionsundersökningar ligger Capriles 7% före, ett försprång med 1,2 miljoner röster. Många svarar inte i opinionsundersökningarna och analytiker menar att 8 av 10 som inte svarar i själva verket kommer rösta för Capriles. 

I medier, av the Carter Center och i en rapport från Internationella IDEA skrivs nu att valsystemet är rättvist men att processen är orättvis men att fusk är omöjligt.  Våra Venezolanska vänner pekar på att valen kommer vara rättvisa för registrerade väljare, men att det har fuskats mycket med registren.  Till exempel att man ger id-kort till gästarbetare från Kina och andra länder mot att de röstar för Chavez. Chavezregimen är naturligtvis njugg mot röstberättigade utomlands. Det finns tex 20000 venezolanska väljare i Miami men närmaste valstation har placerats i New Orleans.

Att processen är orättvis baseras på tre faktorer: 1. Chavez dominerar i medierna, som tvingas sända hans tal och meddelanden. Dessutom måste alla etermedier ge 10 minuter av ”public announcements” varje dag, vilka består av regeringspropaganda. 2. Chavez använder statskassan som kampanjkalla. 3. Chavez har ett klientelistiskt förhållande till sin väljarbas.  Den tredje faktorn är svår att leda i bevis. Har Folkpartiet ett klientelistiskt förhållande till alla akademiker som röstar för oss?

I samanfatting - segern ska inte tas ut i förskott. Opositionen är segerviss men Chavez drar nytta (otillbörligen) av sin politiska dominans av statsapparaten.

”Senaste dagarna har varit apokalyptiska” säger våra vänner, bland annat har vi sett en Capriles-demonstration med 1,2 miljoner deltagare.

Ett amerikanskt hangarfartyg kommer att parkera utanför Venezuelas kust den 5:e rapporterar miamibaserade bloggaren/journalisten Roberto Carlos Olivares.

Valdagen är söndag 7:e oktober. Vi hoppas på seger för Capriles och ett fredligt maktskifte, utan våld och extern inblandning.

Min kandidatur till Europaparlamentet

Nu är det officiellt, jag kandiderar till Europaparlamentet.

EU:s roll i världen, resultatinriktade reformer i budgeten och att slå vakt om demokratin inne i unionen är mina kärnfrågor. Jag kandiderar som representant för vårt fina parti. I Bryssel behövs lagarbete, inte soloåkningar. Olle Schmidt är min stora förebild som Europaparlamentariker. Hör av er till mig om ni vill vara med och utforma kandidaturen och kampanjen vidare. 

EU:s roll i världen: Den Europeiska Unionen ska vara en fyrbåk för frihet. EU är världens största biståndsgivare och pengarna skall användas till att befria människor från förtryck, inte till autokraternas statskassor.

Resultatinriktade reformer: EU:s budget behöver inte öka under de närmaste tio åren. Tills den dag Prins Charles inte längre får bidrag från skattebetalarna finns reformer kvar att göra. 

Demokrati i unionen: Ett Europeiskt system för finansinspektion införs nu i rasande fart.  Detta bör kompletteras med politisk granskning. Kraven på demokrati är höga för att komma in i EU, men idag finns få mekanismer för att kräva räfst och rättarting av länder som Ungern och Italien.  Ett starkt EU kräver tuff kärlek.

Kortfakta om mig själv

Född: 1971 på Södersjukhuset i Stockholm. Skånska föräldrar.
Uppväxt: Bagarmossen, Moskva, Enskede, Hanoi, Enskede, Madrid och London
Utbildning: Statsvetare och sociolog, Lunds universitet med ett utbytesår på Universidad Complutsense i Madrid.
Familj: Hustru Kristine och tre barn, flickor två och sex + ung man som snart fyller sexton
Karriär: 12 år i internationella arbete för demokrati och mänskliga rättigheter, 3 år på landstingets regionplanekontor, medlem i Folkpartiet sedan 2005. Har varit lokalföreingsordförande och ledamot i stadsdelsnämnden i Kista.
Nuvarande uppdrag: Generalsekreterare för Silc, som är folkpartiets biståndsstiftelse. Vi är 8 anställda och har verksamhet i Vitryssland, Kuba, Ryssland, Tunisien och flera andra spännande länder. Ersättare i styrelsen för Fp Stockholm. Styrelseledamot Fp Bromma. Styrelseledamot Liberala Kvinnor Stockholm. Ledamot Folkpartiets internationella utskott. Ledamot i styrgruppen för företagsklimat, Stockholms läns landsting (SLL). Ersättare i landstingfullmäktige.
Bor: Numera i en lägenhet i Riksby, Bromma.
Reser: mycket i tjänsten. När jag har semester håller jag till i sommarhuset i Dalstuga, en by i Rättviks finnmark,  Dalarna.
Läser: gärna George Orwell, Franz Kafka och Steven Pinker.
Äter: fort.

Sigtuna utsugare

Idag släppte jag av min 15åriga son på Arlanda, han ska på sitt livs första språkresa. Med mig hade jag mina 2 och 6-åriga döttrar. På plats avsedd för avstigning ställde jag bilen, och vi steg av, steg in, och steg tillbaka på fem minuter. Fem minuter torde vara att betrakta som normalt för avstigning med mer komplicerade sällskap.

Tråkigt nog tycker inte Sigtuna kommun likadant. När jag kom tillbaka satt en gul lapp med saftiga 900 kr i böter på min ruta. Ingen aktivitet mellan kl 06:29:30 och kl 06:33:29 står det.  Det hävdas att jag under dessa knappa fyra minuter "stannat eller parkerat fordon för annat ändamål än på- och avstigning".

Jag tycker Sigtuna kommun i detta fall bär sig väldigt snarstucket åt. Jag hoppas kommunen kan riva boten, som har ringa ekonomiskt värde för kommunen men ett potentiellt större värde i sk bad will. Varför kommunen alls vill figurera med namn på Arlandas trafikböter är inte lätt att begripa.

Serbiska valet: bättre samhällsklimat, sämre predident.

Det Serbiska valet kom att handla om den ekonomiska krisen och den galopperande korruptionen. Många menar att Tadics Demokratiska Parti vuxit fast för hårt vid makten. Kritiken är i huvudsak inte mot korruption i betydelsen stöld, men det att man kontrollerar landet genom att anställa och sparka godtyckligt i den socialistiskt väl tilltagna offentliga sektorn. Framträdande personer från civilsamhället som till exempel Vesna Pesic ställde sig bakom Nikolich kandidatur, mot Tadic.

Man menar också att Tadic satte presidentämbetets trovärdighet på spel genom att hålla presidentval samtidigt som parlamentsvalen. Presidentämbetet ska vara eleverat men Tadic valde att politisera valet av president mer än vad som är brukligt.

Det låga valdeltagandet (46 procent) är ganska normalt för Serbien. Men det förekom också kampanjer för blankröstning och mot deltagande i valet. Detta drabbade Tadic mer än Nikolic.

Valen handlade i huvudsak inte om relationen till grannarna. De handlar om den ekonomiska krisen och den omfattande korruptionen. Arbetslösheten i Serbien ligger på ca 24 procent och medellönen är ca 4500 kronor i månaden. Nikolic-kampanjen hade en del konkreta förslag. One-stop.-shops för företagare; elektronisk upphandling enligt Sydkoreansk modell och höjda skatter för "de rika". Nicolic är ingen högerman ekonomiskt sätt. Vill inte privatisera mera. Vill återförstatliga. Man har på sätt och vis fått en Sarkozy (nationalistisk och värdekonservativ) och en Hollande (populist med spenderbyxorna på) i samma person.

Unga människor väldigt engagerade i politiken på ett sätt som svenska ungdomsförbund bara kan drömma om. Tyvärr både på den fascistiska sidan, VERI, som fick 4%, men även för helmoderna LDP som fick 6%. Liberala LDP är det enda moderna partiet av europeiskt snitt som ställer sig bakom HBT-rättigheter och liknande saker som vi ser som normalt i det mesta av Europa idag. Nikolic och EU: Nikolich måste börja med att övertyga sina grannar om att han vill ta Serbien in i EU. Han måste genomföra en rad med symboliska möten och besök, som ju företrädaren Tadic faktiskt gjort. Träffa Kroater, Bosnier, Makedonier och Kosovo. Ett besök vid Srebrenica symboliskt viktigt.

Nikolic har en mörk historia: vice premiärminister under Milosevic, till den 5 oktober 2000. Nära samarbete med ultranationalisten Vojislav Seselj (som under de mörka åren lovade att sterilisera alla Albanska kvinnor med en rostig sked). Har tidigare lovat Serbien som ett ”säkert hus” för de krigsförbrytare som var efterlysta av Haagtribunalen. Deltog som frivillig i kriget i Kroatien 1991. Men enligt våra liberala vänner i Serbien ska dömas efter vad han gör, inte vad han har gjort.

Sverige/EU och Serbien. Sanktionerna under 90t uppfattas idag av många som kontraproduktiva. EU var också för sent med att ta med Serbien i Schengen. Visumtvång höll Serbiska unga borta från Europeiskt utbyte. Det är mycket lovande att börja förhandlingarna om medlemskap med kapitel 23 (rättsstat och mänskliga rättigheter) och 24 (reform av säkerhetssektorn) av de 25 kapitlen i fördraget. Dessa två ska förhandlas från början till slut innan man öppnar nya kapitel, vilket är bra. Det ska vi hålla fast vid. Europa ska vara tydligt, och ställa samma och tydliga krav på Serbien som på andra ansökande.

Sverige bör stödja de demokratiska krafterna. Där har inte minst Moderaterna och den Europeiska konservativa partifamiljen EPP en viktig roll att spela. I sammanhanget är det anmärkningsvärt att Moderaternas biståndsstiftelse stöder Voijislav Kostunicas EU- fientliga DSS parti.

Tobias Brandel, hatare på SvD kultur

Det är inte bara på nätet det finns hatare. Det är minst lika vanligt på kultursidorna. Idag berättar Tobias Brandel i artikel med "perspektiv" om hur mycket han ogillar Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt.

Brandel tycker att kulturborgarrådet "basunerar" ut sin politik med "pukor och trumpeter", med en "stab som lobbar stenhårt" mot tidningsredaktionerna.

Folkpartiet har enligt Brandel inte valts in i stadshuset, Folkpartiet har "lagt beslag" på kulturroteln.

"Madeleine Sjöstedt vill mycket", fortsätter Tobias Brandel, "frågan är bara vad hon egentligen vill. På den punkten blir ingen riktigt klok". (Kanske Brandel, som ju påstås vara nyhetsreporter på SvD kultur, alltså någon slags journalist, faktiskt skulle funna FRÅGA personen han skriver om? Men man kanske inte kan snacka med brudar?)

"Utspelen och beskeden har ryckt iväg åt alla möjliga håll" (Brandel ger inga exempel)

Hon har "en osviklig förmåga att få folk emot sig". (Hon har sannerligen fått Brandel mot sig iallafall)

Den kulturstödsreform som genomförs efter fem år på kulturroteln "kuppas" in enligt Brandel, "utan en ordentlig utredning" där "insynen har begränsats till några power-point-presentationer", med hjälp av en "handplockad" tjänsteman.

Sen blir det ännu värre, rent av misogynt: "Den impulsiva känslomänniskan Sjöstedt, känd för att bli burdus om saker inte går hennes väg, är inte bara kontroversiell ute i kulturlivet utan även internt på kulturförvaltningen, och sägs styra sina tjänstemän hårt."

Det är tydligt att Tobias Brandel inte gillar demokrati. Han beklagar att den "tidigare självständiga" kulturförvaltningen blivit "svag, utan kraft att stå emot politikernas nycker. Brandel förstår eller accepterar inte att politikerna är utsedda av folket att styra över förvaltningen. Inte tvärt om.

På det nationella planet har Sjöstedt "med näbbar och klor" motarbetet kulturministern, fortsätter Brandel sitt gubbmummel.

Hennes "starka främjande av Stadsteatern tycks ha som målsättning att konkurrera med statliga Dramaten". Ja, det ligger väl i kvinnans natur att intrigera på det där sättet, Brandel, eller så kanske stadsteatern "främjas" av att publiken gillar uppsättningarna?

Sveriges bistånd till Etiopien - ren idioti

Vad är det nu för ett konstigt land som dömer två svenska journalister till fängelse för "terrorism"?

Jo det är ett land som Sverige givit omfattande bistånd till under de senaste femtio åren. 2011 är inget undantag, Sverige satsar 236 miljoner kronor på bistånd till Etiopien under 2011. Vägledande för Sveriges biståndsinsatser är en strategi som utarbetades 2003 under ledning av den dåvarande biståndsministern Jan O Karlsson. Strategin konstaterar följande:

"Det regerande partiet EPRDF har en överväldigande majoritet av platserna i parlamentet, men dess reella stöd i samhället ifrågasätts. Oppositionspartier finns, men rapporter om trakasserier av regeringen förekommer. Trots regeringens uttalade ambitioner är brott mot de mänskliga rättigheterna vanliga. Regeringen använder rättsliga och andra metoder för att begränsa yttrandefriheten bland annat för den privata pressen.

Etiopiens regerande parti EPRDF ansluter sig till begreppet revolutionär demokrati. Detta synsätt har sin grund i kollektivt deltagande och representation baserad på samförstånd.

Demokratiseringsprocessen i Etiopien påverkas av hur de sociala och ekonomiska relationerna på olika nivåer i samhället förändras över tiden. Den etiopiska regeringen har hittills haft en i det närmaste total kontroll över landets resurser, vilket gör att frågan om fördelning av statens resurser och beslutsbefogenheter är av största vikt."

Man konstaterar alltså att man har att göra med en odemokratisk socialiststat. Politiska friheter är begränsande, de styrande visar inget engagemang för demokrati och öppenhet, och staten har i det närmaste total kontroll över landets resurser. Med regeringen för detta härke förhandlar man sedan om biståndsinsatser. Man kan inte arbeta tillsammans med regeringen för demokrati, det har den bristande intresse för. Sida har givit stöd till civilsamhällets organisationer, vilket blir svårare och svårare i takt med att regeringen förbjuder utländskt stöd. Samtidigt flödar de Svenska biståndspengarna in i den offentliga sektorn, som alltså styrs genom det ledande partiets envälde.

Regeringen Reinfeldt förlängde Jan O Karlssons Etiopienstrategi till och med 2010, en ny biståndsstrategi är i vardande.

Låt oss hoppas att regeringen avvecklar allt stöd som sker i samarbete med den Etiopiska regeringen.

Trädmordseländet i Stockholm

Lösningen på trädmordsproblemet är att ersätta mördade träd med kulisser, som får stå till ett nytt träd nått full storlek. En trevlig modell har utvecklats i Upplands Väsby.

Nationalchauvinister i MP, hade jag aldrig trott.

Sociala medier gör livet intressant. Idag inhämtade jag mycket märkliga synpunkter från till synes helt vanliga Miljöpartister. Den ene, Arne Johansson, är tydligen språkrör för MP i Västernorrland. Han motsätter sig rätten att som invandrare "välja, kräva eller önska något utöver det 'vanliga' i det land man kommer till". Jag är verkligen förvånad. Konversationen nedan är direktsaxad från facebook. Först ett tvivelaktigt debattinlägg från Veronica Ekström, sedan märkliga hejarop från Språkröret Arne Johansson.

Sverige är inte världens samvete

McDonalds och Vitryska demokrater

Jag skrev till McDonalds för att fråga om det är sant att McDonalds i Vitryssland stämmer demokratidemonstranter för förlorade intäkter. Nedan svaret:

Hej Martin!

Tack för ditt mejl. Jag ber om ursäkt att svaret dröjt lite. Men eftersom McDonald’s i olika länder är nationella företag, som drivs av lokala franchisetagare under ett och samma globala varumärke, var jag tvungen att söka lite information.

Enligt den information jag har fått finns det inga skadeståndskrav riktade mot någon person med anledning av händelserna på valdagen den 19 december 2010. Protesten som ägde rum i närheten av vår restaurang på Nezalezhnosti Avenue i Minsk ledde till att säkerhetspersonalen gjorde bedömningen att varken gäster eller medarbetare kunde känna sig helt säkra, och då tog man det säkra före det osäkra, och stängde restaurangen tidigare än planerat. Restaurangen har sedan svarat på myndigheternas frågor kring händelsen. Men det föreligger alltså inga skadeståndskrav riktat mot någon person.

Jag hoppas att det besvarar dina frågor.

Med vänlig hälsning

Frida Berg

Presschef

Ny diplomati - så funkar det

I egenskap av senior statesman, fritt översatt viseman, skriver före detta utrikesministern Jan Eliasson i DN kultur om Sveriges och EU:s passivitet angående utvecklingen i Libyen. (DN/Kultur:”Var står Europas ledare under Libyens kamp”,Ti 1. mars 2011 av Jan Eliasson)

Detta inlägg formulerade jag som en replik på artikeln. Tyvärr blev repliken inte publicerad så jag lägger upp den här på bloggen istället.

Sverige och EU har under Libyenkrisen inte stått upp för sina värderingar, hävdar Eliasson, som om han själv genomdrivit stora stödinsatser för Libyens demokrater under sin tid som högsta chef för Sveriges utrikesdepartement. Jan Eliasson är en produkt av förra seklets tänkande där en makthavare är synonym med folket oavsett om han är demokrat eller ej. Jan Eliasson har suttit i FN:s generalförsamling och förhandlat har hans motparter inte varit Libyens folk, Egyptens folk eller Tunisiens folk. Han har förhandlat med brottssyndikat som håller befolkningar som gisslan. All diktatur bygger på brott mot de mänskliga rättigheterna. Brotten är systematiska och vi kan därför tala om organiserad brottslighet.

”Ingen diktator kan gömma sig bakom desinformation längre” skriver Eliasson. För diplomater gäller detsamma. Slipade killar i slips som dricker turkiskt kaffe med diktaturens hantlangare och sedan skriver insiderrapporter hem till arvfurstens palats som inleds ”Broder…” är inte längre ett riktigt sätt att förnimma och förändra verkligheten. I vår globala, resande och bloggpostande värld kan vi hålla varm vänskap mellan folken jämte kall kommunikation med regimerna.

Vi behöver en omformulering av det diplomatiska uppdraget. I framtidens diplomati kommer det inte vara en enskild Svensk eller Europeisk linje som gäller. Det är inte meningsfullt att analysera vad utrikesministern säger mellan två flygresor. Vad som är meningsfullt är hur Sveriges samlade resurser används för att främja en demokratisk värld.

Sanningen är att alliansregeringen har tagit ett stort steg framåt när det gäller att stödja demokrati i skurkontrollerade länder. ”Frihet från förtryck” är en viktig avsiktsförklaring från den svenska regeringen som togs av riksdagen 2008. Målet är tydligt - att demokrater ska styra – och metoderna skiljer sig avsevärt från Jan Eliassons diplomatiska verktygslåda. Numera går inte demokratibiståndet till diktatorns egen förvaltning utan istället till de krafter som vill ta diktatorns makt ifrån honom. Underjordiska politiska rörelser, journalister, bloggare och människorättsaktivister får idag huvuddelen av demokratibiståndet i de länder där regimen är motsträvig.

Insikten om att regimbyte är ett nödvändigt steg på vägen till demokrati gäller inte bara biståndet. Sverige och EU har till exempel en mycket tydlig linje vad gäller Kuba. Varje representant för ett EU-land som besöker Kuba ska träffa både regimen och oppositionen. Regimen, för att den de facto besitter makten, och oppositionen för att den bättre representerar det Kubanska folkets aspirationer.

Ska svenska regeringar kritiseras för sitt agerande gentemot Nordafrika ska det inte handla om verbala reaktioner i kristider. Kritiken ska snarare vara att man inte engagerat sig på djupet med stöd till Libyens demokrater och utbyte med våra demokratiska medmänniskor.

Vatten bättre i karaff än i konvention

Anders Berntell mfl menar (SvD brännpunkt 16 mars 2011) att Sveriges rykte bland människorättsaktivister riskerar att befläckas för att regeringen inte vill göra tillgång till rent vatten till ännu en mänsklig rättighet.

Rent vatten är livsviktigt för en människa. Det finns ingen som förespråkar dålig hygien, smutsigt dricksvatten och spridande av sjukdomar. Däremot bör vi fråga oss vilka medel som står till buds för bättring. Ska vi förbjuda svininfluensa, eller ska vi vaccinera mot den? Ska vi förbjuda HIV, eller ska vi anslå medel till forskningen? Ska vi utveckla samhällen som kan ta hand om sin vattenförsörjning eller ska vi skriva under dokument tillsammans med regimer som är hårdnackade motståndare till de mänskliga rättigheter som redan finns?

Artikelförfattarna menar att utnämning av något gott till en mänsklig rättighet är en effektiv form av befrämjande. Man påpekar att Sydafrika gjort investeringar i VA sektorn efter att rättigheten skrivits in i konstitutionen. Det måste i sammanhanget påpekas att en stor mängd länder har gjort motsvarande eller större investeringar i VA-sektorn utan att rent vatten skrivits in i konstitutionen.

Det är FN:s råd för mänskliga rättigheter i Geneve som ska avgöra frågan om rätt till rent vatten. Detta råd har sedan sin tillkomst åstadkommit väldigt lite för de mänskliga rättigheter som redan finns befästa i internationella konventioner. Beklämmande nog har Gadaffi-regimen nyligen varit ordförande i detta råd. Från diktaturernas sida vill man gärna späda ut innehållet i kärnan av de mänskliga rättigheterna. Jan Eliasson (som en av vattenvännerna) hittar säkert tillskyndare för vattenresolutionen inom rådet som han själv varit en drivande kraft i att skapa.

Vad som är fundamentalt är att människor har rätten att själva kräva rent vatten. Fundamentala mänskiga rättigheter - rätten att yttra sig, organisera sig och arbeta politiskt - finns redan. I konventionerna, ska tilläggas, ty för väldigt många är det mest fundamentala fortfarande en dröm.

Jimmie i förorten

Jimmie Åkesson sätter sig emot regeringens initiativ till ekonomiska nystartzoner i eftersatta områden (brännpunkt 11/3 2011). Åkesson menar ”först och främst” att insatser i utsatta områden är diskriminerande mot ”infödda svenskar” då dessa är underrepresenterade. Resonemanget är mycket långsökt. Den självutnämnde diskrimineringsmotståndaren Åkesson bör i konsekvensens också vara emot alla regionalpolitiska insatser i landsändar där ”infödda svenskar” är överrepresenterade. För Åkessons är storstadsproblemens slutgiltiga lösning att strypa invandringen.

Problemen i utsatta områden handlar inte i första hand om invandring utan om marknadsekonomins självsorterande mekanismer, där de som har svagast inkomster hamnar i de områden som allmänt betraktas som minst attraktiva. Liksom samhället behöver göra insatser för individer som inte klarar sin egen försörjning och utveckling, så måste samhället självklart

Miljonprogramområdena har ända sedan de byggdes varit föremål för särskilda nationella och lokala insatser, bodelegationen, ytterstadssatsning, storstadssatsning osv., detta oavsett om det bott invandrare i områdena eller ej. Åkesson kan till exempel bänka sig framför Tom Ahlands dokumentär ”Vi som överlevde Rågsved” där 70talets utsatthet skildras. De drabbade är vita så Åkesson kanske kan relatera till dem.

Miljonprogramområdena har förvisso en mångfald av människor men ett mycket torftigt lokalt näringsliv, där behovet av lokaler och affärsstråk glömdes bort av den allvetande planeraren.

Jimmie Åkesson vänder menar att nystartszoner misslyckats i Frankrike – problemen är så stora att inget hjälper. Det är en märklig attityd att man helt enkelt struntar i de svåra problemen. Ska vi också svika svårt funktionshindrade och obotligt sjuka?

Nej, självklart ska vi satsa på utveckling, både i Sveriges avfolkningsbygder och i storstädernas utsatta områden. Infrastruktur, ombyggnationer och nyföretagande är vägen upp. Ekonomiska frizoner skapar förutsättningar.